Allt är så konstigt men förbannat kul

Jag ska skriva dig den vackraste sången i världen

2011-01-22T01:53:00.006+01:00

Vilken fin blogg jag hade en gång i tiden. Blir lite sugen på att ha det igen.

Att läsa vad jag skrivit och se mig själv presentera mig. Skumt.

Lyssnar på ett spansk pop/rock-band som blivit mindre poppigt och mer någon form av messmör. Synd. Den ganska koola videon ovan såg jag första gången på en förfest hemma hos någon spanjor och hans kompisar som vi lärt känna på någon. Fin killar. Spelade gitarr och pratade massa.

Te perdí y no te perderé
Nunca mas te dejaré.
Te busqué muy lejos de
aquí
Te encontré pensando en mi.
20 de enero heter den låten.
Jag skriver mycket. Inte just ikväll, just ikväll har jag målat en
tallrik som inte blev så bra. Men annars skriver jag mycket. På min andra
outgivna bok. Jag har bytt språkstil totalt. Funderar en del på om det är
dåligt. Funderar på hur man gör sen, när man är utgiven. Kan man
språkexprimentera då? (Klart man kan) Men kan man språkexprimentera helt och
hållet utanför sin egen ram som man satt upp för sig själv? (Det finns inga
regler). Fast gör det inte det ändå? Vad skulle jag säga om en författare skrev
en bok som var bra, och i nästa bok känner man inte igen varken språket eller
tematiken eller sättet att återge den på. Blir man besviken? Hur skulle det vara
möjligt att inte ändra stil genom böckerna? Vill man inte skriva något annat när
man skrivit en bok, vill man inte ge sig in på ny mark?
Det känns som att man gärna får ge sig in på ny mark, inom sitt
eget land, om man säger så. Vad vet jag. Jag är endast en simpel aspirant.
Börjar plugga spanska nu. Det är fantastiskt. Jag har gått en
(1) dag. Är fantastiskt imponerad över att allt som sagts har förståtts. Inte
ett ord svenska på flera timmar, inte ens när läraren kommer och frågar om det
är vi som är de väntande eleverna, så säger hon det på svenska. Här kommer jag,
spanska, spanien och alla dina små skatter du vet att jag kommer hitta och
fascineras av! Vengo!
Har läst en bok. En bok om en ny Jesus. En bön för Owen Meany är
titeln. Författaren den berömde John Irving. Det är sextiotal. Hans föräldrar
berättar för ett gäng troende präster att deras son är jungfrufödd. De skrattar
åt dem, de fryser ut dem, de säger att de är sinnessjuka, att det är omöjligt,
att de är helt jävla utblåsta. Lite ironiskt, eftersom så många kan tro på ett
mirakel för tvåtusen årsedan men inte om det sker idag. Jesus återkomst
eftersökes, längtas efter, men vi klarar inte en favorit i repris. Han får nog
hitta på ett mer övertygande sätt att komma ner till oss på nästa gång. Det där
med jungfrufödslar är gammalt nu, ingen tror på det längre.

Här har vi Amaia Montero. Den första och bästa sångerskan i La Oreja De Van Gogh.

Te voy a escribir la canción mas bonita del mundo.

Svältdöden

2010-04-28T01:03:00.001+02:00

Börjar tröttna på det häringa. Bloggandet. Sorry...

Börjat se True Blood. Verkar ganska god. Har ätit för mycket kakor och choklad. Börjat sticka randiga benvärmare som kommer bli enooooormt långa, verkar det som. Om de blir färdiga, eller om det bara blir en, och jag efter den kommer tänka "Ja, det gick ju bra, det tog ju inte så lång tid. Det klart jag kommer sticka den andra också. Så självklart att jag inte ens behöver tvinga mig till det, jag kan bara göra det när jag känner för det. Senare idag, eller imorgon. Eller på bussen maybe". Sen blir det aldrig av.

Ja. Sorry igen för bloggens svältdöd. Kanske överlever den, kanske inte....

Burkhysteri!!!!

2010-04-22T19:36:00.003+02:00

Idag har jag:

Haft stressade feberdrömmar (dels om att Catrin står utanför min dörr och klagar över att jag låtsas vara sjuk)

Varit sjuk

Mätt feber med en rumstermometer.

Klippt mig.

Köpt halstabletter för sjuttio kronor.

Läst en bok.

Googlat plåtburkar.

Jag tror jag ska börja nära min kärlek till plåtburkar lite bättre. Det är ju faktiskt bland det vackraste jag kan tänka mig. Till och med hysteriska, fula motiv blir vackra. Till och med slitna, kantstötta burkar är fina.

Och jag är inte den som är den. Jag delar gärna med mig av mitt godis.

Härmed har jag glädjen att förmedla er Daaaaagens Ögongodis!

Moas blogg
Googlade upp den här godingen, hittar inte källan nu. Förlåt världen

Eh, källa: Google. Förlåt världen. Två gånger är ingen gång...
Såhär ska mitt framtida kök också se ut. Bilden hämtad från http Claras blogg, något från folkbladet... Verkligen värt att ta en titt. Ett vackert hem, sådär ouppnåeligt. Och hon älskar det. Springer runt och fotograferar stolar och porslinsfigurer. Hoppas man älskar sitt hem så mycket en dag... Att det är så vackert att man måste ta små detaljfoton av det hela tiden...
En sådan här hade min bror som liten. Bilden någonstans från Claras blogg
Från tradera Annonsen Lite hysteriskt gullig, men det är ju det som är så kul!
Tradera, annonsen. Årstidsmotiv runt hela burken. Hur underbart är det på en skala???
en kärnkaffeburk från Tradera. Jag hade en sådanhär när jag var mindre och hade vykort i. Faktum är att jag hade en del fina gamla plåtburkar när jag var liten, som jag inte hade vett på att vårda. På något sätt trodde jag att det fanns gott om sådana överallt. Att en låda oftast var en vacker plåtburk. Ack, vad jag ångrar min naivitet och slarvighet! Jag ångrar också mormors och farmors generation som inte tog hand om dessa små tingestar.

Oh, plåtburk, beautiful, chabby crazy little thing! The love between us seems to be endless. Together we can travel the world and through time in my little kitchen. Oh little sweethearts, I want you so!

Flugor och eventuell utrotning

2010-04-21T13:35:00.005+02:00

Nyheterna om askmolnet. Hur trött blev man på dem redan första dagen, på en skala? Istället för att hela tiden tala om att flygplatserna är stängda och kommer öppna, meddela istället NÄR flyglplatserna har öppnat. DÖH.

Reporter: "Ja, vi har lyckats få tag på Agneta och Joakim som påväg hem från sin USA-resa skulle mellanlanda på Island och nu är fast där. Joakim, kan du berätta vad som hänt".

Joakim: "Vi skulle ju åka hem från USA då, skulle mellanlanda på Island, och när vi gjorde det fick vi reda på det här med askmolnet, och nu är vi fast här."

Pennylane: "Åh, men Joakim, berätta mer! Mellanlanda sa du, och sen fick ni inte åka från Island? Men hur känns det? Tråkigt? Ja. Kan du utveckla det? "Fast på Island", hur menar du då? Vad säger Agneta om saken?"

Reporter på stan: "Har askmolnet påverkat dig någonting?"
Susanne på stan: "Öh. Näää... Eller. Nä. Det skulle jag inte säga".
Reporter på stan: " Har du påverkats någonting av askmolnet?"
Magnus på stan: "Nä. Eller, det vill säga, en kollega var tvungen att åka tåg till stockholm och kom försent till vårt möte. Men det gick ju bra det med så...."

Reporter på stan: "Oroar du dig för hur framtiden kommer bli efter detta?"
Lasse på stan: Öh. Nä. Det har jag inte tänkt... så mycket på....
Reporter på stan: "Funderar du över hur detta kommer påverka framtiden?"
Stina på stan: "Asså, nä, det har jag inte funderat på."
Reporter på stan: "Hur tror du detta kommer påverka livet i framtiden?"
Eva på stan: "Ja. Det gör jag ju. Jag tänker hur livet kommer bli för mina barn, och barnbarn. Förstås."

Pennylane vid köksbordet: "Men, har jag missat nåt? Eva, hur askmolnet och inställd flygtrafik påverka våra barns framtid?
En fågel i Pennylanes öra: Jag hörde att om askmolnet lagt sig högre upp i atmosfären skulle vi blivit utrotade precis som dinosaurierna."
Pennylane vid köksbordet: "Oj, wow! Tufft, läskigt, oj, varför säger ingen nåt om det! Vi kunde blivit den utrotade generationen!"

Pennylane: "Jag vill faktiskt inte höra fler intervjuer med folk som åker buss genom europa, är inte intresserad av hur deras bussresa går, hur de känner sig på vägen. Det är inget stort trauma. Det finns människor som väljer att bussa genom europa istället för flyga. Det är lite segt men man tuffar ju på. Om man inte är ensamförälder med kräkbarn. Då är det jobbigt. Jag fattar. Verkligen jobbigt."

Pennylane: "Jag vill inte höra att askmolnet inte har flyttat på sig, men att det nog ska göra det."

Pennylane: "Jag vill inte hur många panikmöten man har på Arlanda."

Pennylane: "Jag vill möjligtvis veta hur många hundra miljoner kronor flygbranschen förlorar varje dag. Var det hundra miljoner varje dag? Haha. Kan se mynten i chefsgubbarnas ögon, känna hur de egentligen vill köra igång trafiken och svär över överdrivna säkerhetsåtgärder."

Pennylane: "Men det finns en vulkan! En vulkan som spottar ut saker ur jordens inre! Hur tufft är det på en skala! Hur många har har sett jordens inre? Inte så många. Men där har vi ett hål. Ett livs levande hål rakt ner. Berätta! Berätta då! Hur mycket lava rinner ut? Rinner det ut någon lava? Sprutar vulkanen bara aska? Varför kommer det ingen lava? Har vi ett nytt litet Pompeji någonstans på Island? Kunde vi blivit utrotade? Hur nära var vi att bli utrotade? Vem skulle fått förtur till grottor och ubåtar och syrgastuber om vi skulle bli tvungna att gömma oss för askmolnet? Skulle man lägga ner fabrikerna och akut börja tillverka rymddräkter i alla alla alla storlekar?"

Att återanvända döda flugor:

Hehe....

Egentligen slutar det inte, det bara fortsätter på ett annat sätt

2010-04-18T17:21:00.003+02:00

Igår droppande jag in hos Elof. In i hennes egna lägenhet. Vi skruvar upp skåpsluckor, pratar om vågade färger i köket. Om dilemmat köksmatta eller inte köksmatta. Vi äter en fräsch vattenmelon som jag köpt med mig lite spontant, pratar om att leva på tjugotvå och åttio fram till nästa löning. Hon poetar till lite fina meningar på kylskåpet. Till exempel

märklig tystnad

Jag nämner att jag tog med mig min romflaska och en cocacola, ifall lusten skulle falla på. Men vi lägger inte så stor vikt på det. Det är bara en liten godsak vi kan ta till om vi vill. Om vi känner för det. Det vet vi inte om vi kommer göra.

Vi kryper upp med filtar i hennes soffa drar ner alldeles nya persienner, metallicfärgade och odammiga (till skillnad från de flesta andra persienner). Blandar en grogg, för det klart vi känner för det. En i alla fall. Kämpar med lagliga voddler, men voddler sviker. Så vi ger oss in i SVT:s nätverkstad. Och Elof säger att SVT, det kan man lita på. Det är grejer det.

Vi tittar på millenniumfilmen. Jag vet inte varför men det känns oerhört vuxet. Att titta på millenniumfilmen.
Det koolaste man kan göra idag är att säga att Stieg Larsson är skit och okulturell och det är inget för mig, nej tack. Men vi ser den, tycker den är bra, Elof berättar om böckerna, vi klagar på manuset som känns lite som ett hafsverk, blandar en liten grogg till. Pratar om socialarbetare, om relationer och giftermål, Mikael Nyqvist hittar en dagbok, Lisbeth hämndvåldtar en gubbe, vi pratar om bra sex och om dåligt sex och eventuella öppna förhållanden.

Första Millennium-filmen tar slut, vi gör mer popcorn, Elof kissar och vi pratar genom toalettdörren, jag skyndar mig att blanda en lagom grogg till oss innan hon kommer ut och ser vilka proportioner som är lagom.

Sen blir det mest snack och millennium står på där i bakgrunden, spelat från lagliga SVTplay, vi pratar om popcornkärnor, skvallrar som kvinnor gör enligt alla stereotyper, pratar om djur, om djuprspöken (Hej Maja!) om djur som älskar stenar, om djur med långa svansar. Elof är bra på att se ut som en leguan.

Allt känns mysigt och vuxet. Att en lördagkväll inte träffa fem, tio, tjugo pers på någon bar/fest/klubb, eller sitta hemma och vara ledsen över att man inte är på en bar/fest/klubb och undra om det är för att man egentligen inte har några vänner.

Istället sitter man i sin väns fina lägenhet. Äter knäckebröd och frukt, popcorn och eventuellt en grogg, en svensk film med Mikael Nyqvist, prata om huruvida han är snygg eller inte.

Lika vuxet kanske det inte var att tömma hela romflaskan, det sista först blandat med Elofs mammas svart vinbärssaft som virke, och sen utan virke.

Men det började bra. Mycket vuxenprat och vuxenkänsla. Inte något påtvingat, ingen YESSSSS- jag-gör-nåt-vuxet-känsla heller. Det bara var där. Helt naturligt.

Och det slutade bra. Småfulla, fnittriga på hennes köksgolv och med en halv tanke på morgondagen, men inte mer.

Fast egentligen slutade det inte, för det slutar egentligen aldrig. Det bara fortsätter på ett annat sätt.

Att inte ge sig av.

2010-04-17T17:55:00.006+02:00

Han vet hur man flyr från den här planeten
Men inte hur man stannar kvar.

Winnerbäck, "man måste vara två"

Gick mot Pildammen en dag, en helt vanlig dag. Och dessa rader gick liksom rakt in. Fastän jag har hört låten tolvhundra gånger och liksom inte riktigt knutit an till den. Men nu så.

Jag vet att jag kan klara av att ta mig ifrån situationer, klara av att åka från Malmö, börja om någon annanstans, göra mig ett nytt revir, åka till olika sidor av jordklotet, hanka mig fram, skratta, trivas.

Men det här som jag tänker mig nu. Ett program. Ett livsbeslut.

Att gå innanför ett universitets dörrar och ha som plan att fortsätta gå in genom samma dörrar i fem år.

Att göra det, inte för att det är på skoj, som en lek, ett prova-på-utforskande, utan för att jag faktiskt påbörjar något som jag tänker fortsätta med när jag jag är sextiofem.

Att låsa upp en lägenhetsdörr och inte tänka att Jaja. Om ett år är jag antagligen härifrån.

Att om fem år gå ut genom de dörrarna och vara närmare trettio. Närmare femtio än noll. Ha fått mina första rynkor, och tänka tillbaka på den lilla Pennylane som bara lekte sig igenom vardagen. Tänka tillbaka på den jag är nu med nostalgi.

Jag vet hur man börjar om, ger sig iväg, står på sig, lever på gehör. Hur man lever så att alla ens grejer får plats i en bil. Men att ställa sin väska på ett ställe och tänka att nu, nu är jag hemma. Framme. Här ska jag förbli. Det gör mig livrädd.

På promenad genom stan.

Romanutdrag

2010-04-12T17:50:00.008+02:00

- Jag redigerar min bok
- Men den var la färdig eller?
- Färdig och färdig. Färdig är ett ord man slänger sig med för att känna att man någon gång kommer någonstans.
- Vaddå? Det låter änna som att man bara kan säga det när man tycker då? Har det inget att göra med hur färdig boken är när du säger så då?
- Jo. Men det är relativt. Den var färdig. Tills jag bestämde att den kunde bli bättre.
- Så så fort man kollar boken lite noga blir den ofärdig menar du?
- Ungefär. Förut var den färdig, men nu närmar sig den allt eftersom färdig färdig.
- Men vaddå, finns det ett färdigt färdigt färdigt?
- Kanske.
- Hur vet man det då?
- Om man har orken att ta manuset till nästa färdig-nivå.
- Om man inte orkar då?
- Då är den så färdig den blir.

Som en liten pepp tänkte jag lägga upp några rader ur manuset här. Roll-lista: Erik: Erik. My: My. Monster: Mamma

Ur "Stoppa lek". Ett miniutdrag. Ursäkta typsnitt och storlekskrångel.

Vi hinner knappt börja med historian förrän Erik ska gå på toa. Han tassar långsamt bort till dörren, skjuter upp den såpass mycket att hans lilla lilla huvud precis kommer igenom och kikar noga och länge åt båda hållen, fastän det inte finns något annat än en vägg och en tavla på ett skepp åt vänster. Jag smyger bort till honom, står helt nära med mesta vikten på höger fot för plankan under den andra foten knarrar.

– Vi går tillsammans, jag är precis bakom dej. Tillsammans kan vi göra det.

Han ser på mig och nickar kort och bestämt. Det är fråga om liv och död. En kisseblåsa spricker, man dör Tycho Brahe-döden. Vi har inget val. Vi måste ge oss ut på öppen mark, hennes område. Endast de skickligaste tar sig igenom fältet utan att bli upptäckta. Han kramar dörrhandtaget hårt en sista gång, torkar av svetten i håret och sen ger vi oss iväg. Jag stänger dörren försiktigt, undviker knarret och allt som hörs är ett klick. Kvickt med stora, tysta steg smyger vi genom korridoren, tryckta mot varsin vägg och när han ska korsa öppen yta hinner jag i sista stund dra in honom mot min vägg och hindrar honom från att sätta fötterna på den söndriga plankan. Fienden har superhörsel och kan vid minsta knak, vid minsta hostning dyka upp från sin håla och vara över oss.

Vi hukar oss i ett buskage, palmbladen hänger över våra huvuden, Erik drar en av de tunna grenarna mot sig för att dölja magen och jag står på snedden så att fötterna inte ska skymta fram bakom krukan. Osynliga och ohörliga står vi där några sekunder och spänner öronen för att lyckas uppfatta några av monsterljuden som läcker igenom porten in till monsterhålan, där det håller till och äter slem och annat som det kan få tag på.

– Du. Det var gärna så att det finns en diamant på toaletten, som är magisk, som ger monstret liv. Eller hur? Det var gärna jag som har kartan. Så jag måste gå först.

Jag vänder mig mot honom och lutar mig så nära honom att våra näsor nästan krockar.

– Erik. Du fattar väl att det inte är någon lek?

– Visst. Det klart.

Han håller ögonen lika allvarliga som mina. Han har förstått.

– Men kan vi inte säga att det var så ändå?

Jag synar honom upp och ner, jag vet inte om den här killen är redo för ett sådant uppdrag. Jag vet inte om han klarar det. Egentligen vill jag tala om för honom att eftersom jag känner terrängen så borde jag gå själv och göra hela uppdraget. Vi kan ju ändå dela nästan lika på belöningen. Han är nästan lika lång som jag, så jag beslutar mig för att ge honom en chans.

– Visst. Vi säger så. Jag väntar här. Om något misstänkt sker, om hon skulle uppenbara sig, gömmer jag mig i bergsskrevan där, under borden, och skriker ”morot”. Det är ditt tecken.

Han nickar och kryper ihop på golvet, spanar mot monstrets boning. Det skrattar och prasslar i en påse. Kusten är klar. Han ger sig av, ålar tvärs över golvet. Det går inte så fort och på vägen slår han hårt knäet i bordet men skriker inte, fortsätter bara tvärs över tills han kan nå toadörrens handtag, dra sig upp på fötter och snabbt smita in. Allt har gått som det skulle. Nu kan jag bara hålla mig gömd i väntan på att han ska komma tillbaka.

Pur färskt och nyskrivet. Redigering tillkommer.

Lärarvikarierande och dess problem

2010-04-08T14:18:00.004+02:00

Jag sätter detta inlägg under "filosofi", för jag ser det som ett dilemma, något psykologiskt/filosofiskt problem med för många sidor.

Jag har jobbat. Vikarierat, haft lektioner med åttor och nior.

Dagen har flutit på, det har varit ganska lugnt och skönt i klassrummet. Möjlighet till att arbeta, om eleverna väljer det, vilket några faktiskt gör. Mer än så hade jag knappt väntat mig.

Ändå har jag en känsla av att allt gick bra av ren slump idag. Det var en slump att De Stökiga inte stökade för mycket idag, inte så högljutt. Men imorgon, om de vill stöka runt, så gör de det, och då har jag inget att sätta emot.

Vem har det egentligen? Allt man kan slåss med är sin auktoritet, och jag ger inget auktoritärt intryck. Medellång. Inga muskler. Bröst och lena kinder istället för snopp och raspig skäggstubb. Inga rynkor efter ett liv med ett bistert leende och genomborrande blick. Jag ser så jävla snäll ut. Om de vill dansa på bänkarna och spela musik högt ur mobiler och kasta böcker på varandra kan jag bara säga åt dem att sluta. Jag kan inte ens tvinga dem att gå ut ur klassrummet. Jag kan eventuellt hindra dem från att komma in, men inte tvinga dem att gå.
Om de vill skiter de fullständigt i mig och illusionen av en tunn fasad av överhet jag kanske, eventuellt, lyckats ge några, skulle rasa framför allas ögon.

Så därför, när det börjar lysa stökighet i De Stökigas ögon, och de börjar vandra runt, höja musiken och slå i bänkarna, börjar rädsla flyta runt i min kropp. För jag är så jävla hjälplös. Fysiskt och psykiskt underlägsen. Jag har inte hela mitt koola gäng bakom mig i klassrummet. Men att inte säga till De Stökiga är att öppet och utan motstånd skylta med min brist på kontroll och auktoritet. Men att säga till dem är samma sak. De skrattar åt mig, skiter i mig, går rakt förbi och höjer musiken och jag står avväpnad, nej vänta, jag hade aldrig några vapen.
Det enda som händer när jag säger till eller inte säger till är att de andra i klassen ser hur liten och hjälplös jag är.
Den enda jag kan få att lämna klassrummet är jag själv.

Så när jag lämnar en lektion vet jag att jag har varit en katastroflärare, vad jag än har gjort. Antagligen har jag hjälpt de som redan klarar sig, sagt till de som bara stökar lite grann och inte ens gett mig på det berg som De Stökiga utgör. I bästa fall har jag snappat upp några namn som jag kan rapportera vidare till ordinarie lärare. Som att ordinarie lärare bryr sig om vem som gjorde vad förra torsdagen, när denne kommer tillbaka.

Men några lyssnar på mig, några ber mig om hjälp och jag hjälper. De är duktiga på engelska.

Lärarna har så bra idéer, tänker stort, långt. Säger att de skriver bokrecensioner med klassen, och när de får in "recensioner" som:

"Den var bra, spännande och rolig. Den handlar om en tjej som går i skolan och inte har någon kompis."

Då ger de inte upp utan blir sporrade. De jobbar hårdare, anstränger sig mer, ser möjligheter. "Jamen se! Nu har de börjat stava rätt till "alltid" i alla fall! Medan majoriteten av eleverna svarar med skolk och smsande hela lektionen. Inte bara ett sms, utan hela hela hela tiden.

Nu läser de Dönickar och Dårfinkar, den där som gick som teveserie när en annan var liten. Då tyckte jag den var konstig. Nu tror jag den är genialisk.

Kanske är det roligt att ha svenskalektioner, för att svenska ligger mig så varmt om hjärtat och jag blir helt ivrig när de ska diskutera karaktärer och gå igenom grammatik. Eller så är det tråkigt, eftersom hela ämnet bara blir nosat på och sen totalt förkastat, slaktat och bortsopat in i ett hörn. Varje gång går jag från mina idéer om vår gemensamma kärlekssång till litteraturen och skapandet med svenska språket, till att vara nöjd om någon är en gnutta intresserad av hur man ser skillnad på en bok berättad i nutidsform och dåtidsform.

I dunno what to say.

Ps. Alla exempel och citat är påhittade. Utom att de läser Dönickar och dårfinkar. Jag värnar om min tystnadsplikt.

de kompletta stilla dagarna

2010-04-07T22:03:00.010+02:00

Hon sa att hon skulle komma och göra mitt liv komplett. Jag satt i bilen och väntade. Kunde inte bestämma om vindrutetorkarna skulle vara på eller av. Kikade efter henne och efter parkeringsvakter. Fortfarande lite darrigt efter det där klantiga trafikfelet jag gjort. Men vem lägger körfält på det sättet, det var det dummaste.

Och där kommer hon och att hon ska göra mitt liv komplett det fattar man ju. Slänger in sin väska därbak, sig själv på sätet bredvid mig. Vi kramas, skruvar upp musiken och om det varit bara lite varmare hade vi kört med nervevade fönsterrutor. Nu blir det med vindrutetorkare och Cat Stevens och jag och hon fyller hela bilen så den nästan sprängs. Som Fabror Joakims kassavalv. Too much of the good things for this car.
Regnet hamrar mot rutorna, vi målar ägg med mamma, använder folie, strumbyxor och blommor. Det går fort, de tar slut, vi kokar fler. Hon sitter mittemot mig, klipper och kletar färg vid mitt köksbord som om hon aldrig gjort annat.

Har hon någonsin gjort nåt annat? Jodå. Hon var ju tjejen som stod i vårt lilla rum på Betty Dahl, skakade hand och visade mig hennes bästa text någonsin innan jag ens fått av mig skorna. HOn som höjde musiken sent på natten, som införde morgondansen för att göra tandborstningen lite roligare. Det var ju hon som flängde runt på stränder och gator i Indien, på bergstopparna i Norge, på scenen, med mikrofonen, hon var ju den som hoppade högst och sprang fortast och den som alldeles nyss, nu, precis nu, gjorde ett rosa ägg med vita hjärtan.

Vi ligger på en gräsmatta och tittar på en blå himmel och hon vill aldrig gå därifrån, det är bara jag som tycker att det är lite kallt om rumpan, bara jag som är rädd för urinvägsinfektioner, fast det är hon som har den.

Vi far gatorna fram i Göteborg i klänningar och ögonskugga, får bord och vin och servetter och öl och sour apple shots, en shot till, en blick av någon, en cider, ett toalettbesök. En kille gnäller över att han måste köa för att få tvätta händerna. Han har tvättat händerna, behöver bara en handduk. Jag är skeptisk och äldre. Säger att när händerna är tvättade skvätter man av vattnet och drar fingrarna genom håret, så behöver man inte vänta på att få en pappershandduk. Han tjuter att det är äckligt och massa bakterier. Och jag är fortfarande äldre och han vet att jag tycker han är fånig (för händerna är ju tvättade, bakterierna döda och det är bara vatten kvar på hans finlemmade prinsessfingrar) och jag vet att han tycker jag är dum, men det är jag som tycker bäst för jag är äldre, han är minst fyra år yngre. En liten visp. Blöt om händerna och bakom öronen, knappt kommit ur storlek trettiofem i skor. Det är jag som är tuff och han som är en mes.
I baren sitter hon och vad jag än berättar är hon som jag, håller med mig, skrattar när jag skojar, blänger på folk när jag gör det. Spanar in dem när jag gör det, och jag när hon gör det. De jag tycker är snygga tycker hon är fula, tycker hon något är värt tycker jag det är ovärt. Så måste det vara för att inte allting ska kantra och vi falla över bord. Vi är påfrestande men oundvikliga.

Vi far i på diskoteket och det är bara dansdansdans och vi dansar med varandra och dansar tills vi är galna, tills benen värker, knäna nästan viker sig och man blir lite rädd eftersom fötterna fortfarande inte slutar röra sig. Ett band spelar live och fastän hon tycker de är bra så tycker jag det med, och när hon vimlar bort sig kan jag stå lutad mot en vägg eller en pelare och bara se på alltihopa, lyssna, blunda och känna dunkandet som kanske är basen och kanske mitt hjärta. Öppna ögonen och fortfarande vara utanför maskineriet, mitt i men utanför, och stanna kvar där. Allt det där kan jag göra nästan helt utan att känna mig obekväm. För så gammal har jag blivit nu.

Väl hemma sover vi länge, jag är mörk under ögonen men låter det vara så. Hon kommer upp och äter frukost, grälar på pappa för att han tog hennes mjölk fastän den stod gömd bakom blomkrukan hela tiden.
Vi kurar ihop oss i skinnfåtöljer i pyjamas med påskgodis. Öppnar kinderägg och jämför flodhästar, tittar på vampyrer, ett avsnitt, två, fem. Gnäller över hur överdramatiskt allt är, är överens om hur dålig dialogen är, så överens att någon av oss borde byta åsikt, vi funderar på det, men bestämmer oss för att vara överens om detta. Hämtar lite mer godis, lite kaffe, trycker på play igen.

Emellanåt pratar vi om livet universum och allting, ingenting. Om olika sätt att säga DÖH på, springer ikapp spårvagnar, sneddar över Vasagatan, hänger på kaféer, äter kakor, kör bil, skruvar upp musiken, står på centralen en gång till och sen är hon borta. Och i bilen hem är jag ensam med Cat Stevens.

Sen upptäcker man att man bara var dålig på att leva

2010-04-06T13:56:00.008+02:00

En dag vaknar man upp och är sextio och tänker på när man var tjugotre år och åttaochenhalv månad gammal och bara gick runt och trodde att man längtade efter något, när man egentligen bara var allmänt rastlös och dålig på att leva. Och när man väl blir bra på att leva så är man död.

(Klicka på bilden om ni vill.)

Det har egentligen inte hänt nåt särskilt. Allt har varit lugnt och vardagligt. jag skriver mest för att jag känner att det är dags.

(Fast egentligen har det inte varit så vardagligt och vanligt. Vi har målat ägg och varit på Sticky Fingers, i Majorna och kissat, sett vampyrer och danska sjukhus med spöken. Det är tillräckligt för att mala på så man får scrolla flera varv för att komma igenom hela inlägget.)

VAD MAN KAN TRO

Jag trodde jag längtade efter Indien. (Det gjorde jag väl också)
Jag trodde jag längtade efter att bli klar med boken (Det gjorde jag)
Jag trodde jag längtade efter att bli klar med Jimboys bok (det gjorde jag, men nu känns det lite tomt)
Ibland tror jag att jag längtar efter att gå ner i vikt. (En längtan som inte går över ens när jag går ner i vikt, så jag har slutat vilja gå ner i vikt. Fast oftast tror jag att jag vill det.)
Jag längtar efter att rensa bort allt gammalt och fult ur skåp och garderober
Jag tror jag längtar efter en skiva med Regina Spektor.
Jag tror jag längtar efter en skiva med Håkan Hellström.
En skiva med Billie the Vision and the dancers.
En skiva med Tom Waits.
En skiva med Sonny Stitt.
Sara Stridsbergs nya bok.
Jag tror jag längtar efter sommaren, jobbet, köra flyttlass, min födelsedag, en egen lägenhet och allt kommer ordna sig då, då kommer livet börja på riktigt och jag kommer bli trygg och hemma och landad och kommer titta på nyheter och alla avsnitten av den där nya komediserien, det finns alltid en ny komediserie.

Men till sommaren, med alla skivorna, den där boken, i bilen med flyttlasset, och på rummet utrensande alla kläder som inte passar/funkar/är fina/är hela, och i min nya lägenhet och när jag sätter upp taklampor, så kommer jag längta vidare.

VAD MAN KAN SKYLLA PÅ OM MAN INTE TÄNKER SÅ LÅNGT. IBLAND NÄR MAN TÄNKER LÅNGT OCKSÅ

Jag tänker mig att jag kan skylla på regnet.

Skylla på att jag är som en väldigt väldigt väldigt långsam jojo där Göteborg ligger längst ner i snörändan och Malmö vid jojarens finger. Idag är stunden då jag precis ska vända och snurra upp igen. En och en halv dag.

Skylla på den där kärlekshistorian som gick i stöpet. (Fastän jag inte tänker på det så mycket, inte ångrar något och har tyckt och tänkt ända från första dagen att varenda fin sekund (varje fin treminutersperiod i alla fall) varit värd allt lidande som med största säkerhet ligger och väntar i slutändan av nästan alla sådana här historier. Är inte det ironiskt egentligen?)
Jag tänker att jag håller på och jobba och komma över. Att jag fortfarande lobotomerar mig själv en pyttepytteaning. Utan lobotomering kanske det blir sådär ledsamt och sorgligt och ensamt och över förbi som det blir emellanåt.

Emellanåt. Helt vanliga stunder, en helt vanlig minut i soffan, vid köksbordet, då något litet kommer över mig, ett ord, en tanke, en rörelse. En film. Och jag måste spänna käkbenen och stirra på något framför mig, kanske en ljusstake, och fundera hårt och bestämt på var vi kan ha fått den ifrån för att hamna inuti nuet och mig själv igen.
(Allt såntdär ältande jag vet att allt är som det ska nu, lättare, mer rätt än innan, och det är nu jag är en personbil och förut var vi en långtradare som vi knappt kunde manövrera och var tvungna att lägga längst ut i väggrenen för att se de små personbilarna susa förbi oss i sjuttio kilometer i timmen.)

LÅT MIG VILA I FRID

Allt det där tillåter mig att sitta någonstans i mitt huvud och vänta. Vänta och vänta och lobotomera mig, tänka på konkreta substantiv. Träd. Disk. Datorn. Cdskivor. kaffe senare. Filmen ikväll. Konkreta framtider. I väntan på att komma över någon, komma ifrån något, komma till något.

Och när jag kommit över, ifrån och till, så kommer jag fortfarande att känna mig rastlös och påväg och inte i vila. Inte i frid. Och då finns det ingenting att skylla på längre.

Låt mig vila i frid dessa mina sista sextio år.

VAD JAG SKULLE SKRIVA OM NÄR JAG SATTE MIG HÄR

(Om vackra målade ägg, de vackraste någonsin, om dans på Sticky Fingers.
Om någon form av illamående saknad ensamhet oförmåga utanförskap. Folk hånglar omkring med främlingar, köper one-liners som om de vore tuggummi, spelar med och tycker om spelet med de enkla reglerna. Om att vilja hoppa rakt in i enkelheten, glättigheten. Om att vilja vilja hoppa in i det. Börja tycka om platta repliker som kastas. Vilja kasta tillbaka. Vilja vilja kasta tillbaka.
Ett intressant inlägg fullt av självförståelse och spetsig humor i korta, rena rader. Lättläst, sugande. Väl redigerade, väl deletade stycken. Valda. Det är ju så jag vill ha det. En läsblogg. Inte en bludderblogg. Säger jag och bluddrar.)

Har börjat läsa en bok. Den vidunderliga kärlekens historia

Under de oduktioner som genomfördes strax efter hans död fann man för övrigt en mängd förbryllande fysionomiska paradoxer. Hjärtat till exempel var överdimensionerat, dubbelt så stort som hos en vanlig människa, trots att han var dvärg. När jag stötte på denna kuriosa detalj i hans medicinska journal tolkade jag den symboliskt: Hans liv, liksom er anmoders, är ju en berättelse om kärlek.

Den börjar inte så.

Någon säger

Där föll det ett träd. Och fina kläder har han också, pojken.

Pojken är grannen med motorsåg. Någon är min pappa.

Nittiotalslistan

2010-03-31T11:58:00.004+02:00

Hittade den här nittotalslistan någonstans för ett årsedan och blev i helt galet behov av en Aqua Limone-tröja. Åkte land och rike runt till Malmös fyra stora second hand-affärer. Men hittade ingen.

Men här har ni den! Jag vill kalla den åttio/nittiotalslistan! Så, alla uppväxta på nittiotalet! Och alla ni som känner någon som växte upp på nittiotalet! Varsågoda att känna igen er!!

Vi som 'knackade på' hos våra kompisar utan förvarning när vi ville träffa dem

Vi som slog in skolböckerna i diverse fina skydd för att vi behandlade dem med respekt

Vi som kan skillnaden mellan discodans och tryckare

Vi som på egen hand klippte i våra jeans innan de började säljas söndertrasade

Vi som någon gång har haft en OKEJ-poster upphängd på väggen

Vi som samlade på allt - främst kapsyler

Vi som försökte allt vad vi kunde att bygga lika fina trädkojor och hitta lika coola 'gömställen' som det fanns på TV

Vi som förmodligen var den sista generationen att motta hemstickade tröjor och sockar från våra far- och mormödrar

Vi som på egen hand lärdes oss datorer/internet/fildelning och dessutom fick lära våra föräldrar hur de kollar sin mail

Vi som trodde att pins i stil med 'Rör inte min kompis' skulle förändra världen

Vi som förtjusades av att leka med slime ifrån Buttericks

Vi som jublade när gröna/svarta tavlan bytades ut till whiteboards i skolan

Vi som fick hjälpa läraren att trycka på play på videoapparaten

Vi som fyllde våra cykelhjul med kulor eller spelkort för att det skulle låta så mycket som möjligt när vi flög fram

Vi som trodde att vi skulle bli rika när vi efter många år skulle sälja våra kulor, ishockeykort, spicegirlskort och pogs

Vi som spelade in musik på kasettband genom radion

Vi som frågade chans på någon ny varje vecka

Vi som hittade på ett eget språk för att kunna sjunga med i engelska texter

Vi som drack Cuba Cola och Jaffa

Vi som läste OÄ i skolan

Vi som var närvarande medan Myrornas Krig fortfarande gick på TV

Vi som var för coola för vanliga sällskapsdjur och skaffade vandrande pinnar och tesvamp

Vi som har gjort massvis med busringningar innan 'Anitan' dök upp

Vi som smaskade omkring med Jenka, Shake eller Hubba Bubba i munnen

Vi som läste Lyckoslanten

Vi som inte fick slänga maten eftersom det fanns barn i Afrika som uppenbarligen var hungriga

Vi som var med på rökrutornas tid

Vi som tyckte det var värt tiden det tog att surfa med 56k-modem

Vi som lämnade Bingolotto samtidigt som Leif Loket Olsson

Vi som använde duschmössor/kåpor stora o kraftiga nog att skydda oss mot radioaktivt avfall efter gympan på lågstadiet

Vi som hade en väldigt härdad men ändå öm Nintendo-tumme

Vi som införde pizza, kebab och tacos i svensk husmanskost

Vi som fortfarande kan dansa Macarena till punkt och pricka

Vi som var de första i backen med snowboard

Vi som fick förbud att använda Tamagotchi på lektionerna

Vi som älskade bockastyren och max antal växlar på cyklar

Vi som var de som började med Lunarstorm och vi som tog jävligt lång tid på oss innan vi hade hjärtat att sluta med det

Vi som har försökt att säga krankelibrankelfnatt eller killevippen för att se om det gav någon effekt

Vi som lärde känna Robert Gustavsson genom Björnes Magasin och inte Parlamentet

Vi som går igång på "När du hör den här signalen... *pling* ... då vet du att det är dags att vända blad. Då börjar vi..."

Annat som är nittiotal:
Letade efter bilder på sådana däringa tanddiadem som man skulle dra bak håret med, så det blev helt bubbelfritt (för det skulle ju vara så jävla bubbelfritt!!). Jag hade inget, och kunde inte få det tillräckligt långt bak i håret när jag provade dem. Fatta tönten jag var.
Letade också efter bilder på troll. Små stora skitstora troll, ni vet. De med rosa/grönt/blått/rött/gul/brandgult hår, och alla trollen hade samma leende, med små nypvänliga kinder.

Vad är nittiotal för er? Antar att det hela beror på hur gammal man var på nittiotalet. Späd på nostalgin i kommentarer!

En inlägg om att leka husägare och om att möta en bit krass verklighet på bussen

2010-03-29T15:49:00.005+02:00

Göteborg. Hällingsjö. Åker. Skog. Regndis.
Nick Cave and the bad seeds på stereon.

Så lämnade de oss
Allt var packat och färdigt strax efter frukost. De resande kontrollerade sina pass, bytte om, vankade lite hit och dit, åt en macka. Jag inledde huspassningen och släppte ut hästarna, mockade lite snabbt. Sen satt vi alla på köksstolar och pratade om vad som kan tas med i handbagaget och inte. Tittade på klockan, den visade på elva. Halv ett skulle vi ner till bilen. Skorna var i princip på fötterna, handen (i princip) på dörrhandtaget vid halv tolv. De resande kontrollerade sina pass igen. Pratade om eventuellt regn, eventuell flygkrasch, låneböcker som ska tillbaka. Flygrädsla. Tittade på klockan. Tolv. Trummade med fingrarna mot bordskanten en halvtimme till. Men sen bar det av.

Nu sitter mina föräldrar på ett flygplan och huset kontrolleras av mig och bror i några dagar.
Allt är som det brukar. Bara att överhuvudena inte är hemma. Det känns så fort man går innanför dörren. Plötsligt vet man inte hur något fungerar. Är hunden inne? Har inte sett henne de sista fem minuterna. Kanske hon har smitit ut? Genom en hemlig dörr? Genom ett fönster? Kanske har jag glömt kaffekokaren på? Kanske är det dags att elda lite? Eller inte? Kanske har vi eldat alldeles för mycket? Kanske måste vi hälla vatten i pannan. Eller antagligen inte...? Ska man ta en titt på hästarna kanske, de kanske inte går kvar i hagen längre? De kanske springer? Ja, titta. De springer! Rakt mot staketet! Tråden! Tänk om strömmen inte är på? Tänk om de går igenom, nu! De springer för fort, de kommer ramla, halka. Titta på täcket, brukar det se ut sådär? Ska vi gå ut och stoppa dem? Ringa någon? Ta in dem? Ge dem mat? Mindre mat?

Visserligen brukar hunden ligga tyst och snäll i olika hörn och antagligen har hon inte smitit, hon ligger säkert i ett av hörnen. Och hästarna brukar göra sådär, se, de saktade in i tid. Pannan är lagom och kaffekokaren kan stå på ett tag, kanske vill någon ha det sista kaffet snart. Du brukar ha ensamt ansvar över kaffekokaren annars, inget är annorlunda bara för att det är föräldrarnas kaffekokare. Du har koll, allt är som det ska, som det brukar. Lika nära katastrofen, lika långt ifrån den, som det brukar vara.

Men något är fel. Här är tomt. Ingen säger något om min musik, ingen smäller igen ytterdörren, ingen är i köket och kan ta in lite vatten till mig. Ingen annan än jag och bror har koll på om vi ska handla, om det ska tankas, när vi ska städa.

Sätter på kaffe, bara till mig och bror. Höjer musiken och tänker
I övermorgon ska vi storstäda. Baka en liten kaka. Köpa en krukväxt, en gul kanske. Ta hand om hemmet och djuren. Vårt hem, våra djur. Som om vi är vuxna människor i ett eget hus och måste se till och elda i pannan på kvällen för att vi inte ska frysa.

Om ett halvår. Om ett halvår har jag min alldeles egna lägenhet att storstäda och köpa tallrikar till. Jag kommer ha en liten soffa och en liten stereo och en liten fotölj och sätta på musik som hörs ut till köket. Och när jag känner för det gör jag en smörgås och tänder en rökelse som känns genom alla rummen. Jag kommer sätta på teven och titta på nyheterna på morgonen och på halvbra dramaserier på kvällen och knattra lite på datorn samtidigt.

Imorgon ska jag gå upp, släppa ut hästar, koka kaffe. Se på nyheter och läsa Sara Villius Sex. Hennes snyggaste bok hittills.

Ett möte med Knut.

Stod på Nils Ericssons terminalen och packade om min ryggsäck. En man stannar och kikar på bussavgångarna, suckar högt och säger.
Tjugo minuter! Så länge. Tjugo minuter. Han är uppgiven, nära gråten, dagen verkar förstörd. Jag känner att han ser på mig och säger att tjugo minuter inte är länge, två timmar är länge. Han säger sorgset
Ja, det är ju ännu längre. Jag ska till Skene. Skene ska jag till. Om tjugo minuter.

Han heter Knut, är liten och rynkig, fast inte så gammal. Mest sliten. Punkterad med ögon som glidit på snedden.
Han bryter på en ledsen norska, säger ikke och döde. Han luktar bakfylla och glömmer allt jag säger efter en halv minut, måste fråga flera gånger vart jag ska och blir glad varje gång han förstår att vi ska på samma buss. Han blir lite förvånad när jag sträcker fram handen och vill skaka hand.

Hans Lisbet döde för fem årsen.
Cancer. Cancer i hjärnan.
Han ser på mig.
Trettioåtta år sammen. Så döde hon. Jag trivs ikke i Skene. För mycket skit. För mycket knarkare och sånt. Ja, jag dricker för mycket.

Han säger inte bara hur det är, utan bekänner, erkänner, ber om ursäkt. Förlåt mig för att jag dricker, förlåt för att jag är en av dem, att jag är sån här. Han andas öl på mig.

Dricker för mycket. Men jag orkar inte. Orkar inte göra nåt åt det. Jag har mycket pengar, varje månad tjugotusen. Men jag orkar inte. Jag är helt ensammen. Han ser på mig igen.
Trettioåtta år sammen. trettioåtta år. Hon var liten, min Lisbet. Mörkhårig.
Han visar med handen och Lisbet verkar ha varit ungefär en meter hög.

En son som knarkade ihjäl sig. En fru som fick hjärnan uppäten av en cancerklump. En dotter som inte hälsar på. Ögon som snart kanar iväg, ner på kinden. Ett tag kommer de hänga och dingla från hakspetsen, sen ramlar de ner och någon kommer trampa ner dem i gruset.

Han berättar om ensamma jular, om Malin i Norge som har två barn, hans barnbarn.
Jag älskar Malin.
Äldsta sonen Jon i Skåne, att det är roligt att prata med honom. Att han och Lisbet flyttade till Sverige för att vara nära honom när Lisbet döde.
Jag är helt ensam jag. Lägger mig tidigt på kvällen. Vaknar på natten, tänder lampan och ser på kockan. Han höjer långsamt handen och trycker med tummen på en osynlig lampknapp, tittar på klockan och sen på mig, uppgivet.
Men det är ingen idé. Jag har inget kvar. Jag ska ju ändå snart dö.

Han frågar hur gammal jag är och ser avundsjukt på mig, och jag tänker att jag verkligen är avundsvärd.

Vi möter inte varandras blickar. Jag vågar inte möta en blick så totalt utan hopp. Vill inte se in i någon som gett upp, som inte kommer säga att det säkert löser sig, om ett tag, att det inte är någon katastrof. Det enda som hjälper att att ge honom mitt telefonnummer, att säga att jag hälsar på honom, att vi åker till havet i helgen, att han kan bo inneboende hos mig nästa år, att vi åker och handlar tillsammans på onsdagar. Men jag tänker inte säga det där och det vet både jag och Knut. Det är inte det han är ute efter. Ändå känner jag trycket av att göra vad jag kan.

Knut vänder sig bort och jag vill klappa lite på honom men inte ens det gör jag. Han ska ringa Jon när han kommer hem, han saknar Jon. Och Lisbet, lilla mörkhåriga Lisbet som döde. Trettioåtta år sammen.

Jag snakkar mer med dig sen, säger han. Går bak i bussen men kommer inte tillbaka för att snakka mer med mig. När jag går av säger jag att han ska hälsa till Jon. Det ska han. Sen ska han dricka lite öl med en kompis

En kärlekshistoria

(Klicka på bilden för att komma till Sydsvenskans lilla artikel.)

En lycklig historia om utsatta, hemlösa människor. Det måste vara bättre odds för att orka kämpa hårdare när man är kär och lycklig och inte ensam utan bara tillsammans tillsammans tillsammans och en del av en helhet. All lycka åt Maylis Håkansson och Håkan Adler. De fyller till och med år på samma dag. Det måste ju betyda något.

Sånt som jag borde skriva en dag som denna. Så då skriver jag la det

2010-03-25T17:34:00.005+01:00

Frukost och solen bara strålar sönder sig. Fönstren är stora och huset högt, högt upp bland molnen och under oss flyger måsarna som vita pappersark, snurrar omkring, dyker och lever på.

Man läser en Bodilbok om en ung Bodil, ett hångel, ett ligg, en kärlek, en gammal tant som aldrig kom ihåg vem hon var.
Det är lite halvtråkigt men så hemvant, så mycket som jag, så mycket som hon, så mycket som en bit ur allas liv. Det är en vardag och den verkar vara min. Fastän jag inte har bott med någon tant och aldrig hånglat med någon som dött efteråt, aldrig slagit ett barn och aldrig varit ihop med någon som målar akvareller hela dagarna. Kanske inte hon heller, vem vet. Men ändå är det en bit av allas liv som hon bara skriver. Ögonen glider genom textsjok efter textsjok och det är att minnas.

En promenad med en vän. Man är optimist och tar bara tshirt under jackan, men sen är vädret ännu mer optimistiskt och man får man ha jackan i handen hela vägen. Man får ha den i handen för att det är varmt. Till och med när man går långsamt genom parken, står under träd och tittar på måsarna. Till och med när man står still och det småblåser får man snällt ha jackan under armen.

På Möllevångstorget säljs det blommor, bara femton kronor. Vindruvor-smaka gärna. Folk tar kort på sig själva när de äter glass med solglasögon. De har sitt minililla barn med sig i en vagn och säger De lägger hellre skattepengarna på krig än sjukvård.
Ett barn ramlar, funderar en stund och skrynklar sen ihop ansiktet. En kvinna säger Seså, upp igen.
En man bredvid barnet, backslick uppfälld krage, vill så gärna hjälpa barnet upp, han vill ta i dess små händer och borsta bort smutsen. Han sätter cigaretten bakom örat och ska precis sträcka sig mot barnet. Kanske, om han har tur, får han krama det lite tröstande. Men så kommer en man som hör ihop med barnet, lyfter den lille på fötter, rättar till mössan. Jobbet är gjort, mannen med backslick hinner bara röra vid den lilla mjuka handen.

En dag till har gått. Jag vill kryssa den. Kunna tänka att nu är idag avklarat. Bara si och så många kvar. Som om jag var på något läger som är härligt men som jag började tröttna på.

Jag börjar längta efter en verklighet.

Men det här är ju verkligheten.

Mitt i den.Bara för att hon är så vacker. Och är här på något sätt stilla, inte den andra fashionabla Audrey. Hon har liksom kopplat bort hela den verkliga världen ett tag och har inte så bråttom in i den igen.

Relationen boken/författaren

2010-03-23T14:26:00.003+01:00

Paus

Play (fikastund)

Paus

Paus

Eject.
Eject
EJECT

Paus
PAUSPAUSPAUS

Play. (six feet under)

Paus.
Paus.

Play (matlagningsprogram)

PauspauspauspauspauspauspauspauspauspausaspauapsuaopasupauspuaspauspauspsPDUASPAPAUSPOAUSPAUAS

Jag läser debutantbloggen och fascineras av ett inlägg av Christoffer Carlsson, om hans snart släppta bok "Fallet Vincent Franke"

Små utdragna citat om relationer och relationen boken/författaren:

"Jag gav Vincent allt jag kunde ge honom, och kände bara stundtals att jag fick allt tillbaka. Till och med efter att jag fått den fantastiska möjligheten till utgivning av Piratförlaget, kände jag att Vincent stundtals vägrade lyssna på mig. Som om jag satt kvar vid bordet och försökte laga oss, medan han stod och diskade och det enda ljud han gav ifrån sig var klirrandet av glas, bestick och tallrikar."

"Men – detta kan nog vilken familjesociolog som helst instämma i – människor i relationer med de djupaste av dalar, upplever också de högsta och starkaste av toppar. Och Vincent har gjort att jag känt mig lycklig, fantastiskt lycklig. Med honom uträttade jag stordåd. Vi tog oss till platser, fysiska och psykiska, där varken han eller jag hade varit tidigare."

Jag skriver inget själv idag. Bara citerar och vidarebifodrar all cred för den tuffa jämförelsen som texten är, och samtidigt all cred för hur icke-jämförelig den är utan bara sann sann sann, till Christoffer Carlsson.

Jag har inget att tillägga.

Over and out.

Bokfrosseri

2010-03-21T21:02:00.007+01:00

En promenad till antikvariat Sacher ledde till lite nedanstående frosseri.

Sacher är för övrigt Malmös bästa antikvariat. Väldigt trevlig, hjälpsam, kunnig, intresserad man som har det. Inte särskilt mycket folk, alltid tid för småpratande.

En underbar liten bok av Joan Walsh Anglund. De finaste små teckningar jag sett

Så fina små textstycken! Det finaste tror jag dock är i boken "Love is a special way of feeling" som jag gav bort. En bok full med små texter om hur ma upptäcker kärlek. Till träd till exempel.

Hihi. Se vad han springer! Med armarna utsträckta framför sig.

Joan Walsh Anglund-boken som jag gav bort såg ut såhär inslagen. Vem vill inte ha ett sånt paket!

Fynd nummer två. En bok om en nyckelpiga som heter Sju-Svarta-Prickar. Sönder i ryggen och nedklottrat med vaxkritor här och där, men bara runtom bilderna och texten. Illustrationerna av F. Baumgarten är så underbara!
När jag ska betala boken så tar han den i sina händer och säger "Den här boken köpte jag på en loppmarknad på åttiotalet (1988, typ) och det var den som fick mig att starta hela mitt antikvariat. Det var den som fick mig att äntligen ta steget.

Det här är som taget ur min barndoms fantasi. Visst hoppades man alltid att någon utnyttjade de små mysiga hålorna under trädrötter!

Fynd nummer tre. En almenacka bara med datum (på gott och ont) med massa bilder och citat från barnböcker man känner igen. Boken heter "Ja må de leva". Alltså barnförfattarna.

Haha! Den här är så himla skön bara. Nisse går där och har ingen känsla över att det finns olika tankar om hur snyggt skärm är.

Härmed står Joan Walsh Anglunds böcker på alla mina önskelistor.

Men var kommer Dalai Lama in i bilden?????

2010-03-20T00:25:00.003+01:00

Det händer inte mycket. Jag går upp. Klockan är mycket och jag är trött. Jag gör kaffe och smothie med extra fibrer (fibrerna är inte för att det är gott, om vi säger så...) Ett ägg i ena handen, kaviarstuben i andra.

Läser en novell ur Claire Castillions samling Insekt. Fascineras mer för varje sida. Dricker mer kaffe.

Slår på datorn. Läser en roman som jag ska responsa på. Säger godmorgon till Catrin. Sätter anteckningar i marginalen i mitt open office, lyssnar på musik. Borstar kanske tänderna däremellan.
Läser.

Går en lång promenad i Pildammen. Tittar på änder som paddlar omkring med rumpan i vädret. Som små superkvalitets-flytleksaker. Hur mycket de än kämpar kan de inte paddla ner sig längre än till mitten av kroppen, där flytgrejen sitter. Som outslagna tuplaner på rad. Hela familjen paddlar frenetiskt för att inte drutta ner på ändan, och för att kanske kanske komma någon centimeter till ner i vattnet, där de smarrigaste små algerna flyter omkring.

Svanar är stora. Och läskiga. Och vaggar som en trillinggravid dvärg.

KONSTHALLEN
Var en sväng i konsthallen. Blev helt betagen av Solnedgångarna, av sjön, av himlen på väggen. Moln i små fyrkanter, och snart kommer de att skingras och flyga iväg, men icke! De sitter där de sitter. Klarblå.

Ett rum med hundra fotografier, hundra människor, alla i olika ålder. Spädbarn. Ett år. Två år. Tre år. Fyra. Fem. Sex. En sjuåring lutar sig mot en vägg. En nittonåring har randiga strumpor. (Hon drar upp knäna och sätter dem på stolen alldeles intill rumpan. Det ser mysigt och bekvämt ut, men man lyckades aldrig riktigt få till det själv utan att slå armarna om knäna och pressa dem hårt hårt mot magen. Det var inte bekvämt, man blev trött i armarna och ryggen. Då trodde man att man var tjock, att magen var för stor för att man skulle kunna sitta med fötter och rumpa på samma stol och se söt ut. Så fick man ångest, bara lite, såndär vardagsångest, och tvingade armarna att krama knäna hårt hårt intill kroppen för att bevisa att man faktiskt var så smal att man kunde sitta sådär gulligt och avslappnad och vara så liten att fötter och rumpa får plats på en stol.)

Tonåringar. En man med knullrufs och cigarett. En kille som påminner om någon jag känner. Kvinnor. Män. Gravida. En man i en bil, snart åker han. En tant med en vattenkanna. En gubbe i en fåtölj. Många tanter i fåtöljer. Livet steg för steg stirrar småleende och uttråkat mot mig.

Mitt liv. Deras liv. Små ögonblick som är allas ögonblick. Det kunde varit jag när jag var liten. När jag var nitton. När min bror var sju. Det är min bror när han är sju, det är allas bröder när de är sju, tio, sexton. Det är jag och pappa och mormor och alla andra och bara han på kortet.
För egentligen är det där ögonblicket i bieln bara Sixtens ögonblick. För det är Sixtens bil, sina egna glasögon han har på sig, hans byxor och manchesterväst, och det är han och inte jag som ska åka till den lilla skogsdungen, eller den lilla sjön, eller biografen, strax, alldeles snart. Låt mig bara ta ett foto...

Rakt in i mina ögon stirrar de, och jag kommer in i dem, lägger mig där och vet helt plötsligt vad som finns bakom Agnes skåpsdörrar och vad hon ringat in i tevetidningen. Det är ju Agnes. Vi har ju känt varandra, vi känner ju varandra. Vi är ju en och samma. Det är jag om sextiotre år. Det är Agnes för sextiotre årsedan. Agnes är ett lager av en rysk docka och jag finns någonstans därinne. Jag är en del av en rysk docka och i lager utanpå mig ligger Agnes och Ulrika och Manoel. Vi säljs som en enhet.

Men, var kommer Dalai Lama in i bilden??????

Jag läser en bok av Dalai Lama. Jag har inte öppnat den på ett par veckor. Den är hundrasjuttio sidor lång, jag har sextio sidor kvar. Om jag aldrig läser klart den slutar jag aldrig läsa den.

Han säger
Alla ska älskas.

Han säger
Alla ska älskas lika aktivt av alla.

Han säger
Jag har tvåhundra meditationsövningar du kan göra tålmodigt för att lära dig detta.

Han säger
Alla varelser, mina vänner såsom mina ovänner, har varit min mor och far, min ovän och min vän, i andra liv. I den oändliga kedjan av liv vi har bakom oss.

Bevis, Dalai Lama? Inga? Nähä? En känsla säger du? En allmän övertygelse? Någon uppenbarelse kanske? Nänä, jag fattar.

Men alla är någons mamma. Någons bästa vän, någons dotter, son, någons älskade. Och min vän är någons ovän och någonstans sitter någon och svär över min mormor, hon som har lagt små nougatägg med choklad runtom i mitt liv. Och de tanter jag svär över sitter någon annan och nästan-gråter över när de ringer och säger att smärtan i fötterna är värre, och att maten inte lockar alls längre.

Dalai Lama har berättat för mig
Att alla ägnar hela livet åt exakt samma sak hela tiden. Alla söker lyckan, och vill undvika allt lidande. Det är det livet går ut på, för alla, till sist och syvende är det det vi sysslar med dagarna i ända. Allihop. Till hundra procent. På vilka aviga vägar man än gör det på, är det lycka och brist på smärta som man hoppas hitta när man kommer fram. En del lyckas sämre än andra. Men alla tror att de gör rätt. Till och med Hitler och Bush och Heffaklumparna.

Jag har inte gjort hundratolv meditationsövningar. Jag är inte ens klar med boken. Kanske håller jag på. Var går gränsen för att "hålla på" och "ha lagt på is"? Jag tror inte på reinkarnation.

(bevis, vännen. Statistik. Dokument, mätningar, dokumentärer, avhandlingar?)

Men det funkar ändå. Bland alla de där fotografierna som kanske var jag, min bror eller kanske någon helt annan från Tyskland, eller allihop, gick jag och övade. Stirrade in i ögonen på Alva och tänka att
Jag älskar henne. Hon är som jag. Vi har helt och hållet samma mål med livet. Hon är någons bästa vän. Kanske skulle hon varit min bästa vän om vi träffats. Hon är någons dotter, någon saknar henne. Hon har en ganska onödigt bred mun men det är vackert. (Nej, det ser ju inte klokt ut) Jo. Det gör det. Det är med kärlek hon ser på mig och som jag ser på henne.

Hundra blickar med kärlek som bara skjuter in mot mitten av rummet. Och där stod man.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder

2010-03-11T21:13:00.004+01:00

Det fanns en tid, en lång tid, ett halvår, ett år kanske, då jag alltid alltid alltid hade denna psalm på hjärnan, så fort jag hade någonting på hjärnan.

Dagens bloggtips: Stora bokbytardagens blogg

har inte ens hunnit kolla ordentligt, men den ser underbar ut! Jag är ju väldigt inne på allt som heter nya författarskap nu. Och här verkar man kunna hitta lite småtrevliga intervjuer och annat myspys.

Snön ligger här. Är ihopramlad och kompakt. Ändå sjunker man till knäna.

Vi började se en komedi. Man fattade att det skulle vara en fånig komedi.

Scen ett:

Män spelar basket. En sur bejb kommer fram, är arg för att man1 sexat runt med hennes tvillingsyster. Han får henne att göra sexljud.

Scen 2:

Tvillingsystern kommer förbi. Skriker till systern att man1 har bytt upp sig till en lite mer sexuellt vågad tjej.

Mannen säger att tjejerna ska lösa bråket genom att hångla.

Jag går därifrån.

Scen tre:

Något bajshumorskämt kommer på.

Resten av familjen går därifrån.

ett brev som ligger i Malmö och väntar på mig. Tjusigt eller vad? Det innehåller Lullis fanzine. hon gör superfina serier om mänsklighet, med allvar och humor i ett. Rekomenderar skarpt att trycka på länken.

Ja. Här sitter man.

Min bok är färdig.

2010-03-10T00:00:00.004+01:00

Nu, idag, faktiskt klockan nollnoll nollnoll, skrev jag färdigt min bok.

Undra hur många gånger till jag ska skriva färdigt den.

Undra om jag kommer kunna låta bli att gå in imorgon och bläddra upp och ner, pilla lite här och där.

Men faktiskt, första gången på evigheter, vet jag inte vad jag ska pilla till, om jag känner för att pilla imorgon. Men nåt hittar man väl alltid.

I höstas var planen den här:

Skriv ut.
Läs igenom, markera ALLT som du vill ändra
Lägg in ändringarna
Skriv ut, få respons
Gör några småändringar
Skicka iväg
Glöm.

Rött är avklarat. Blått ligger framför mig. Men jag känner mig inte färdig. Fast jag bestämde att jag skulle vara det nu. Jag känner för att skriva ut, läsa och göra nya markeringar, alltså för att börja om planen från början igen. Jag hoppas jag vågar låta bli det.

Förr lämnade jag vilka texter som helst till det här folket, ingenting var pinsamt eller jobbigt. Känns det lite jobbigt nu för att det var längesen vi responsade på varandras texter? Eller känns det jobbigt för att det här faktiskt är (ska vara) min roman, A till Ö och efter mina genomläsningar och det jag borde kunna stå för mest av allt hittills? Visst borde jag vara nöjd och känna att det inte kunde bli bättre att det var detta jag strävade efter hela tiden?

Nej. Det är det man är ute efter. Men det verkar som att ytterst få författare känner så, någonsin. Ändå strävar man på. För kanske en dag? Är det så man, vi, de, tänker?

"Efter mina genomläsningar", skriver jag. Som att jag aldrig mer ska läsa igenom och redigera. Men det ska man ju. Såklart. Men ett manus måste väl få kallas färdigt innan det är godkänt av förlaget och står i bokhandeln? Det måste väl få finnas olika grader av "färdigt"?

En del säger att man ska redigera sitt manus tills man bara sitter och flyttar kommatecken innan man skickar in det. I så fall är jag inte där. Jag flyttar stycken, bygger ut stycken, stryker ner samma stycken, andra stycken. Läser sidor som var bra för några månadersedan, tycker de är informativa och torra.

Att ha läst gått vilse bland sina . Irriterande att det tar tid att låta texter vila, att min text skulle behöva vila månader för att jag skulle hinna ställa mig utanför igen.

Nej. Jag ska hålla mig till planen. Respons nästa. Informativt och torrt eller inte.

Varför skriver jag alltid "min bok" och inte titeln? Egentligen skäms jag väl inte över titeln? Eller? Egentligen tycker jag det är en ganska bra titel. Ganska i alla fall. Bäst av alla jag har provat hittills. Ändå skriver jag "min bok".

Jag har ju en indisk trumma och allt!

2010-03-07T10:14:00.004+01:00

Jag vet inte var, vad jag är just nu.

Här antagligen. Bara här inuti mig själv och konstigare än så är det inte.

Men det pirrar i benen och i huvudet och jag är så nervös och så ledsen och jag vet inte riktigt varför. Inget har förändrats, allt är precis som jag hade tänkt mig, som jag hade förväntat mig. Vädret är till och med över förväntan. Jag är inte trött, inte hungrig. Har inte en hel hög med smutstvätt som måstemåstemåste tvättas med inte bir tvättad.

Jag har en indisk trumma.

Men det är något som liksom inte riktigt vill sig.

Kanske för att jag är ensam.

För nu är jag ensam. Ingen har tid och lust med mig just nu. Det är bara jag och mina indiska skivor som inte fungerar, utom en som fungerar och är full med mjukgitarr och mjuka covers som är ganska sorgliga för att de är så tidlösa. Jag vet inte vem som har gjort alla originalen, jag kan inte ens sjunga med fastän jag känner igen massa massa partier och är inte det något att bli ledsen över så säg.

Pärlan har stuckit. Hon bara tog sitt pick och pack och nu är jag ensam i ett högt övergivet prinsesstorn och vi kommer aldrig mer ses. Eller jo, kanske imorgon, eller nästa vecka. Och Nyström älskar sina matteböcker mer än mig och Sanna älskar Australien och Amanda sin daghund och det är bara jag som inte har böcker eller jobb eller promenadvän.

Och jag vill ju ändå inte promenera. Vad gör man när man inte vill läsa och inte skriva och inte promenera och inte baka eller laga mat? Vad kommer som nummer sex på Att-göra-när-man-är-ledig-på-egen-hand-listan?

Kanske skulle jag gift mig med någon i Indien. Bott i Hampi och mediterat på en klippa mellan risfrukosten och rismiddagen och risfödelsedagstårtan.

Kanske skulle jag tvätta håret. Och kanske skulle jag skriva på min bok.

Hur kunde en bok någonsin kännas som ett betydelsefullt projekt? Ingenting är ju av betydelse. Allt är ju bara på lek. Eller inte ens det. En låtsaslek i brist på något verkligt.

För en erkänd brist på något verkligt får oss att trilla ihop i en liten hög och aldrig vilja resa oss upp igen. Det är något som kroppen och psyket och själva jaget inte kan tillåta, något den trion verkligen gör allt för att dölja för oss.

When you feel completely relaxed with your body-mind-and-self, you will get up.

Är det en kuggfråga, Baba? Ska vi ligga kvar tills vi dör och på så sätt förstå att ett sådant tillstånd aldrig någonsin kommer inträffa i detta livet och inte i nästa heller, inte förrän vi är Dalai Lama och vet att alla flugor en gång var vår mor? Hur kan man någonsin veta något sådant?

CATRINS PRODUKTIVA HYSTERI

Igår dog nästan Catrin. Med övermänskliga krafter lyckades hon hålla ihop sig själv. HOn var hysterisk. Ingen vet vad som egentligen hände. Det var ett lika mystiskt tillstånd som Hampi är ett mystiskt landskap (kolla in bilderna från igår). Kanske var det alla energidrycker hon någonsin druckit i hela sitt liv, och någon trötthet som aldrig infriades när den borde ha gjort det, som slog in exakt samtidigt.

I sitt mystiska tillstånd slängde hon ur sig lite fantastisk Catrinpoesi. Detta är bara ett utdrag. Underbar fantastisk flödestext. Ta några minuter och läs hela på hennes blogg. Många skimrande guldklimpar bland all hysteri.

CATRINCITAT:

åh vad trodde jag egentligen?
jag kommer aldrig att älska frimärkssamlingar passionerat
fastän jag vill! men jag vill
inte
tillräckligt
hårt, mycket, ofta, ihärdigt
jag vill: livet poesin dansen pulsen overkligheten
större, fortare, bättre, mer, nununu
jag vill: tusen hetsiga fiolsolon att vakna till & aldrig mera somna
& nu finns aldrig någon begravning aldrig någon död
aldrig! lovar! lita på mej!
jag kommer blända världen med min kritvita
bikinilinje med min skimrande
personlighet & mitt sprudlande hårsvall
vill du bjuda mej på en drink till?
jag vägrar dricka saker utan paraplydekorationer---

det är helt enkelt inte tillräckligt med tjugofem olika
mysbelysningsattiraljer i mitt rum det är helt enkelt inte
rättvist att du inte fattar att det är dags att ringa och säga: "hej, ska vi hångla? nu? meddetsamma?"
(det är ju alltid dags)

om jag kommer levande ur det här så är det nåt som är
misstänkt magiskt med det här livet
magiskt men aldrig, aldrig, aldrig tragiskt
om du nån gång känner "åh, fan, tragiskt. trist liv" då! då har du
fel, då har nåt gått snett på vägen, & ännu bättre ändå:
att inget KAN gå snett

bara rakt, fast på olika sätt. olika vinklar liksom

olika varianter av det något begränsade ordet 'rakt'

åh! nu galopperar vi vidare, va!
hoppar i höet med bob hansson, cotton eye joe, aqua, dalai lama &
alla dom andra
innan vi blir inspärrade / bortrövade / lugna&(s)vettiga!

(åh, jag vill ju bara ha ett hus vid havet!)

En dag som verkar vara ur en mysig film om någons liv

2010-03-06T20:49:00.007+01:00

Jag är någonstans mittemellan semester och arbetslöshetsstress.

Dagarna är vårsoliga och goda. Trevliga människor, trevlig stad. Trevligt trevligt.

Vad som inte är trevligt är mitt bankkonto. Bättre än inget bankkonto, antar jag. Men jag har inte varit fattigare någon gång. Kanske inte sedan innan jag döptes. Jag tror jag fick ganska mycket pengar i doppresent. Mycket pengar i alla fall för att vara ett spädbarn med sömn och matbehov. Både sömn och mat var gratis på den tiden.

DAGEN:

Vaknade av solljuset. De är här nu. Morgonstrålarna genom fönstret, värmen på golvet.

Amanda kom med hembakta frallor. Vi kokade ägg, bråkade om vem som skulle ha vilken kaffekopp. Gjorde chai alldeles själva, utan indier. Gjorde indiskt kaffe utan indier (tyvärr, får jag väl säga, är zoega fortfarande bäst. Sweden, the land of good coffee. How can that be? Vi har ju inte ens några kaffeträd!)

Vi åt frallor med ost och plommonmarmelad, musli med vaniljyogurt och frukt. Ringklockan ljöd och vem skred genom dörren om inte käre Nyström. Hjärtligt välkommen på lite frukost med vårsolen utanför våra enorma köksfönster.

Trots vårt köks lätta känsla av alla jobbs lunchrum blir det ofta väldigt mysigt därnere. Vi pratade om Amandas syskonbarn som är liten och logisk, om indien, om frierier, om båtar med discomusik. Om biografer med nationalsånger innan filmen och filmer med paus i mitten. Vi tittade på mitt och Pärlans indieninspirerade rum. Folk blir alldeles för o-impade av min fantastiska indiska trumma. Det är ju faktiskt mangoträd och död kamel!

Jag och Nyström promenerar. Köper lite lyxöl åt honom. Sedan hänger vi vid hundhavet nere vid turning torso. Sitter på ett enormt träd och tittar på Amandas daghund Rocko.

Daghunden leker med stenar. Han knuffar omkring dem, rullar sig på dem, stryker huvudet mot dem och slickar dem kärnvänligt. Om det var en hund på landet skulle man tro att han kände sig oerhört ensam. Men icke. Små glada hundar springer fram till Rocko, ropar:

"SHIT VAD KUL DU HAR!!!! JAG VILL OCKSÅ HA KUL! O JÄVLAR DET HÄR SER UNDERBART UT, VAD GÖR DU!!??"

Men Rocko ignorerar dem på ett bestämt men artigt sätt. Bara ibland, någon enstaka gång slutar han gosa med stenen, ser upp på oss som skrattar lite åt honom (MED honom) och säger

"Ja, visst är det underbart. Här har jag och Sten väldigt mysigt och skoj, och där sitter ni och har det skoj. Perfekt. Låt det aldrig ta slut."

Hehe. Det var mysigt.

En promenad genom stan. En glutt på vakarna i isparken, på änderna som simmar i isvatten utan att dö. En annan glutt på gropen där massa grodor kommer ligga och sola sig ovanpå varandra om några månader. Nu är det bara fruset, lite brunt och med några avtuggade vasstrån bredvid.

Lite mat i magen. Helt hysteriskt mycket jobbsökning.

Fint. Bra. Jag kommer ikapp. Jag kopplar om mig.

Ett teplantage ovanför Ooty. Faktiskt hela 6000 meter ovanför havet. Det kan man inte tro!

Solnedgång över det mystiska stenlandskapet i superheliga Hampi. Hampi Hampi. Underbara Hampi. Bäst på hela resan. Stora stenar låter inte så fantastiskt. Men det är det. Underbart lugnt och underligt. Inte minst eftersom ingen faktiskt vet hur stenarna har hamnat där. Antingen vulkanism eller så har det varit flodbotten. Men det ser inte ut som vulkanstenar. Och om det var flodbotten borde de väl inte ligga ovanpå varandra och balansera som de gör?

Hampi igen. Ni ser ju själva hur mystiskt det är. Skulle inte en flods strömmande vatten dra ner de balanserande klipporna från varandra? Jag vet inte. Ingen vet. Även om många experter säkert tycker att de vet. Och de flesta tycker tydligen att de vet att det är vulkanism som har gjort dettahäringa.
I alla fall. Det ovan är min favvoplats i hela Hampi. En klippa inte alltförlångt bort. Promenaden går förbi några snälla försäljare som karvar elefanter ur sten och samlar på mynt. Här kan man vara ensam. Ensamhet i Indien. Tystnad som låter en höra vingslagen från fåglarna ovan.

En halv minut efter att kameran knäppte tog hon järngrepp om min arm, skrek något. Sen kastade hon rutten frukt och sten efter oss. Vi gömde oss på en liten grusväg och fruktade för våra liv på tillbakavägen. Eller i alla fall för att hon och de till synes rara men egentligen galna barnen skulle följa efter oss och kasta sten och frukt i flera kilometer.

Jag och Catrin. The happy Holli-day. En vår-högtid då alla hinduer kastar färg på varandra, skriker HAPPY HOLLI, åker på bilflak och beter sig som att de tagit studenten. Sen går man runt och är färgad och ler i samförstånd till de andra färgade. Extra kul var det att kasta färg på turister.
Efter det här kortet kom det en man och mulade oss med mörkblå färg så vi såg ut som Ida i Emil i Lönneberga, när hon leker tyfussjuk. Ett tag var vi de mest hysteriskt färgade i stan. Det kändes inte så härligt chill längre, utan mer hysteriskt. "HEJ VI ÄR TURISTER OCH DÄRFÖR FÅR VI HYSTERISKT MYCKET MER FÄRG ÄN ALLA ANDRA KOOLA HOLLI-FIRARE!"
Typ. Vi var som vackrast på fotot ovan.

Bloggtips

2010-03-05T20:32:00.003+01:00

DAGENS TIPS!

The swedish girl-bloggen!

Fina bilder, och fin textbild. Man blir glad.

Jag önskar att jag hade sådana bilder att lägga upp. Men nej. Det har jag inte.

Back from India.

2010-03-05T16:13:00.003+01:00

HEMMA!

Mitt rum. Min dator. ÅÄÖ. Mitt språk som inte är det hemliga språket mellan mig och Pärlan längre. Det ljuder på gatorna vart vi än rör oss. En kille säger "Tjena, läget!" I telefon. Det känns fantastiskt. Men det är det inte. Det är helt normalt här, inte en anledning till att vända sig om, vinka och ropa "Hej där! Hur länge har du varit här?" Det hade varit rent av jättekonstigt att uppmärksamma att vi pratar samma språk, att det inte går att prata normalhögt med varandra på busshållplatsen och anta att ingen förstår vad man säger.

Sjuhundra fotografier som väntar på att komma in i datorn. billig limpa, bregott smör och hushållsost som väntar på att jag ska köpa dem. Och prinskorv. Jag är och förblir en obotlig köttis. en månad av veggiemat. Gott, fint. Men ändå. Man står sig så mycket bättre på lite döda djur. Fast nu ska jag ju inte dra alla över en kam. JAG står mig i alla fall bättre på döda djur.

Vi höll på att inte få komma in på Bombays flygplats, för att vi varit klantiga nog att gått ut en gång. Jag skyller delvis på oss, och delvis på flygplatsfolket, som vägrade berätta att nationella flygplatsen och internationella var på olika platser. Och att "Coachen" som vi fick en nummerlapp till att träffa var en buss som skulle köra oss gratis till den internationella.

Men med lite tjat på mannen med pistol, och lite tjat på mannen utan pistol, och lite viftande med var oskuldsfullhet, med vara bombfria väskor och med Pärlans nallebjörn (Starshine Supergirl, men vanligtvis kallas hon Marie) blev vin insläppta pa nåder av en vacker kvinna.

Tre gånger frågade vi om vi skulle hämta ut bagaget i Bombay. Nej. Det skulle vi inte. Alla tittade på våra biljetter, på våra små klisterlappar vi fått, och gav oss ett övertygande "Nej, ni ska hämta ut dem i Schweiz". Tredje gången kändes det fånigt att fråga, men vi tänkte att det var skönt att få ett till rungande nej och ett övertygande leende.

När vi ska hämta ut boardingpassen på den internationella flygplatsen säger den lille indiern:
- Ska ni inte checka in bagaget?
- Nej, säger vi. Vi ska hämta ut det i Schweiz.
- Nej, säger han. Ni skulle ha hämtat ut det här.
- Nej, säger vi. Vi har frågat tre gånger. Vi ska hämta ut det i Schweiz.
- Hehe, säger han. Vänta.
Han hoppar upp på väskrullbandet, ropar till sig en hög indier som överlägger med oroande hysteri i rösten. Sen kommer han bort till oss med en indisk huvudskakning.
- Vi ska försöka fixa det här. Om vi lyckas ska ni hämta ut väskorna i Köpenhamn.
- Jaha, säger vi. Om ni inte lyckas då?
- Hehe, jaa ni, hehe, säger han.

Indisk ordning, indisk kommunikation mellan enheter. Underbart. Det där intrycket de är så duktiga på att ge, intrycket om att allt är under kontroll, att de förstår vad vi menar, att de redan har tänkt på det, och att de ska leda oss rätt i världen. Egentligen klarar de inte riktigt av att få en beställning på VÄNDstekta ägg och MJÖLK istället för FILmjölk, utan att strula till det.

Men ändå så ordnar sig allt. Vi lever, jag dog inte av de där rumpsprutorna jag fick av doktorn, jag dog inte av astmatabletterna han gav mig (fastän jag inte har astma, men det gör inte, sa han. Jag och mina barn har ätit dem och vi har inte heller astma.) Och vi kom hem, och bagaget fanns i Köpenhamn.

Igår kom vi hem. Packade upp, tvättade hysteriskt oss själva och kläderna. Gick hem till Axel, kramades och pinglade runt med våra indienörhängen. Delade ut presenter. Axel lagade svensk mat, underbara pannbiffar. Och vi pratade oavbrutet i fyra timmar.

Det kommer inte gå att berätta något, hade vi sagt. Det kommer inte gå att förmedla hur det var, hur INdien är. Det vi kommer kunna säga är att vi har sett elefanter. Att det var varmt. Att folk ville ta kort på oss. Att vi badade mycket i Goa. Och att maten var stark.

Tydligen är vi mindre svåra och hemlighetsfulla än vad vi tror. Det är ju bara att babbla, så kommer alla små grejer fram tillslut. Vi har nog fler historier än vad vi tror.

Adjoken adjo

2010-02-25T07:12:00.002+01:00

Hej och halla alla!

Jag skams. HAr gjort nagra sjalvmordsforsok och blivit raddad av prinsar i sista stund. Nu vill alla gifta sig med mig och jag vet inte vad jag ska gora. Kanske ett nyt dodsforsok. Men det lar ju bara leda till en ny prins. Jaja.

Jag sitter alltsa i Indien. The land of dreams. Eller? Oxh jag sa inte hejda till min blogg. Inte till mina langdistansvanner heller. Och det ar hemskt och oforlatligt. Nar jag kommer hem ska jag gora fantastiska underverk for att forsoka gottgora er.

Jag bloggar inte, men skriver som vala ar dagbok. Och ska renskriva godbitarna har! Kan ni tanka er vad ni har att se fram emot? Galna manniskor, sondriga kor och beetohoven-backningssignaler pa bilarna, allt sa live och genuint det kan bli utan att se en dokumentar och utan att aka hit!

Fem veckor bakom oss, en vecka framfor oss. Och sen en evighet av veckor hemma i Sverige. Hall i snon tills jag kommer!

Peace n love n allt sant dar.

Min Matrixvärld

2010-01-10T19:43:00.005+01:00

Filosoferande filosoferande. Väl inkopplad trivs man rätt bra. Då är det som att det här faktisikt spelar roll. Jag och texten och funderingar på själva rödheten, eller upplevelsen av rödheten, eller kanske upplevelsen av upplevelsen av rödheten? Är den fenomenala upplevelsen lika mycket kunskapsbaserad som den fysikaliska upplevelsen? Och vilken är i så fall mest värd? Man vet inte. Jag vet inte.

I Matrix sätter man spjut i nacken för att komma in i låtsasvärlden. Jag pluggar hörlurar i öronen, öppnar något av de tio jazzalbum jag skaffat mig. Dokumenten nästa och Morpheus, I'm in.

De gånger jag går ur är det med motvilja. Men mest är motviljan där för att jag vet att jag kommer behöva plugga in mig strax igen. Jag drar mig inte längre för att öppna filosofidokumenten. Jag drar mig för att sätta på jazzen. För när jazzen är på, då är det filosofidokumenten nästa. Intrumentell jazz med mycket bas och vispar på trummor. Sonny Stitt. He's the man. Jag ska viga mitt liv åt måla porträtt av honom i hundra olika färger och storlekar.

Ett litet utdrag ur min uppsats. Jag är så stolt. Speciellt över näst sista meningen. Den förstår knappt jag själv.

UPPSATSUTDRAG

"Loar delar in upplevelser i något jag kommer kalla fysikaliska presentationen och fenomenala presentationen.¹ Dessa är olika typer av representationer av tillstånd. Enligt honom skulle fenomenala presentationer visa på själva upplevelsen, till exempel hur det är att flyga med ekolod, och fysikaliska presetationer på det klassiskt fysiska, hur ekolodet fungerar. Loars poäng är att det är samma kunskap, men olika infallsvinklar, olika representationer av den. Mary i sitt svartvita rum har alltså ett sätt att presentera världen på, den fysikaliska presentationen, och någon som inte har någon aning om fysik presenterar världen så som den verkar, med den fenomenala presentationen .

Loars och Lycans resonemang visar ändå på att den fenomenala presentationen fortfarande ger oss en upplevelse av att vi har en personlighet, vilket inte den fysikaliska presentationen ger oss. Alltså ter sig de båda presentationerna fortfarande inte likvärdiga. Det verkar fortfarande som den fenomenala presentationen ger oss något extra, utöver det fyskaliska. ² Nu leder resonemanget oss in på Kant och formerna. Man kan tänka sig att representationerna lämnar en del av tingets egentliga egenskaper utanför. Vi vet att det finns djur som uppfattar ljud som inte människor kan uppfatta, och att vi ser färgnyanser som en andra djur inte ser. Lycan och Loar menar att hur det är att uppleva rött, är en sådan sak. Även om det verkar som att enda sättet att veta hur det är att uppleva rött, är att faktiskt gå ut och se färgen, är det kanske inte alls så. Rött kanske är lika intersubjektivt, lika fattbart via fysikaliska presentationer som självaste hjärtmuskeln.³

(min fantastiska slutkläm!)
Men även om de olika presentationssätten är likvärdiga, även om kunskapen om upplevelsen av rött bara verkar introspektiv och egentligen går att nå genom den fyskaliska presentationen, bara att presentationerna, eller Kants former om man så vill, sorterar bort möjligheten att uppleva rött intersubjektivt, är det fortfarande bara den fenomenala presentationen som ger oss kunskap om vilka egenskaper upplevelsen av rött har. Så funktionalismen har inte vunnit något, bara flyttat mysteriet från upplevelsen till presentationssätten."

Tack för mig.

Morpheus- get me back in.

Cirkus och Pärlan utforskar livet

2010-01-09T01:52:00.003+01:00

Catrin har skrivit ett fantastiskt inlägg om vårt lilla äventyr med tvättmaskinen. Ack. Det är så roligt. Och det är så fånigt att sitta och skratta åt något där man själv är huvudpersonen. Fast kanske inte.

I alla fall läs och njut! Catrin! Scenen är din! Här är hon! Hon, som hatar fiskbullar och är min alldeles egna skimrande Pärla!

Som lumpen

2010-01-09T00:42:00.005+01:00

Jag är upprörd. Jag stampar i golvet och skriker, hoppar smäller i dörrar, dricker kaffe med en bitter min och vägrar att foga mig. Jag bara vägrar! kliver runt på Malmös gator och fokuserar blicken mot högsta instans, polis! domstol! Jämo! lärarförbundet! Olof Palme! Reinfeildt! Hjälp mig dårå. Hallå! Mamma! Titta vad dom gör!

Vi har sista filosofikursen. 4,5poäng. Det är jättelite poäng. Bara fyra och ett halvt stycken. Det här ingår.

1: Fem föreläsningar.

2: Läsa en uppsats på svår engelska (på 25 sidor)

3: Läsa en till uppsats på svår engelska. (på 30 sidor)

4: Förstå båda uppsatserna. (Känna sig korkad, slå upp på babelfish, facineras av att maskinen lägger till ett ord i översättningen om man gör en radbrytning någonstans, ångesta loss över tanken på de andra smartisarna med intelligenta, djupa, ifrågasättande uppsatser med svåra ord som jag inte riktigt har förstått innebörden av, och kallt inse hur det kommer kännas att lämna min uppsats till dem för opponering.)

5: Komma på en frågeställning som knyter samman de här båda uppsatserna.

6: Skriva en en sammanhängande text. Utan några som helst vändningar som inte kunde förutspås i inledningen och tillstymmelsen till personligt språk. Men gärna med helt nya spexiga tankar om varats natur, om vad som är en upplevelse, egentligen, eller heta, modiga ifrågasättningar av olika argument om att en upplevelse kanske inte är en upplevelse av tinget, utan bara av tinget så som det ter sig för oss, och därmed.... Ja. Därmed vad? VAD GÖR DET FÖR FUCKING SKILLNAD???

7: Göra korrekta refereringar.

De har lurat oss. Detta är fusk. Bestämmarna brinner så för filosofiska metoder och uppsatser att det bara inte går att ta bort någon av delkurserna, trots att vi har varit tvungna att halvt om halvt stressa igenom hela terminen och nu i slutet lägger ner energi för åtta poäng för att bara få fyra. Och ett halvt.

Men det hjälper inte att vägra, att stampa i golvet och känna sig stött och lurad, eller att skrika högt till mamma, att räkna timmar. Betyg eller inte betyg, suit yourself.

Det känns som lumpen. Men utan känslan att det kommer i alla fall bli grymt att berätta för barnen om trettio år.

Dreadsen och mitt huvud är separerade. Döda maskar i Pärlans skolåda. Hon ska spara dem och ge mig dem när jag ångrat att jag slängt dem, när ett stort behov, kanske en panik, faller över mig och jag bara måste få se dem en sista gång, röra vid dem, doppa dem i något, peta in dem i örat, dra dem hårt mot halsen och njuta av sandpapperskänslan. Det kan bli när som helst. Verkligen vilken dag som helst i mitt liv.

Det är faktiskt ännu finare i verkligheten.

Om vi nångång nånsin blir som dom

2010-01-03T22:23:00.003+01:00

(Titeln har inte så mycket med inlägget att göra mer än på ett undermedvetet plan kanske. Kanske rör det livet universum och allting och varenda dag tills man dör och därmed indirekt varenda ord och mellanrum i detta inlägg också.)

Jag har haft besök. Såntdär långväga besök. Från utlandet. För fyra årsedan träffades vi i spanien, fikade tre gånger, gick på en marknad en gång.
Tiden gick. Vi bytte två mejl. Båda handlade om marknaden.
Tiden gick. Vi bytte fyra mejl. Alla fyra handlade om att hon skulle komma hit, när flyget landar och om hon var veggis eller köttis.

Nu har hon varit här i tre dagar. Hon får gropar under näsan när hon ler. Vi andades fyra gånger. Resten pratade vi. En gång sov jag. Pinsamt, I know, men jag tror hon somnade också. Svårt att veta, eftersom jag sov.

Hon en stor arkitekt i Tyskland och rik. Vi var tittade på ett av hennes projekt, Turning Torso (Turning Torso är ju inte signerat av henne. Såklart. Officiellt är det ju en man som har gjort det. Men man fattar ju hur det ligger till. Jävla mansdiktatur är vad det är vi lever i fy fan man skulle spränga hela skiten i luften bara pangbombam atombomb kom kom)

Innan hon kom köpte jag fyrtiofyra liter vin. För man vet ju aldrig. Vi drack femton. Faktiskt det är helt sant. Nu har jag hemma men det är ju bra för man vet ju aldrig.
Vi promenerade i Malmö sen promenerade vi i Lund och sen var det nyårsafton och Malmögatan var galen. Bilar ställde sig med varningsblinkersen på gatan, alla hoppade på motorhuven och skickade champagneklunkar mellan varandras munnar. Så jävla crazy this life Woohoohow forever young Alphaville forever jävla superung!

Ja. Nu är det vardag. Julgodiset är slut, lyxglassen från Lidl är uppäten. Sista tentan närmar sig. Pluggångesten gör sig hemmastadd.

Beslut

Beslut 1: Allting ska handla om sånt som man vill göra. Det var det Gud menade.
Beslut 2: Gud finns inte.
Beslut 3: Jag ska åka till Indien.
Beslut 4: Jag ska plugga spanska våren 2010
Beslut 5: Jag ska inte plugga spanska våren 2010.
Beslut 6: Jag ska komma hem från Indien i lugn och ro utan att redan ligga tre tentor efter.
Beslut 7: Jag ska antingen plugga liten kurs filosofi när jag kommer hem.
Beslut 8: Eller så ska jag jobba och lägga pengar under madrassen (obs egentligen lägger jag dem någon annanstans så försök inte ens.).
Beslut 9: Jag vill lära mig att spela gitarr i vår.
Beslut 10: Koolt att min pojkvän spelar gitarr.
Beslut 11: Då har jag alltså en kool pojkvän.
Beslut 12: Japp.
Beslut 13: Detta ska bli våren då min bok blir klar.
Beslut 14: Jag borde göra som jag vill göra.
Beslut 15: Jag vill egentligen ta det lugnt i sommar och inte jobba så mycket.
Beslut 16: Jag ska skriva i min blogg.
Beslut 17: Jag ska skriva en lista över mina beslut i min blogg.

Författarens kommentar: Understruket är även nyårslöfte. Kursiverat är sånt som är nyårslöfte och som ska bli roligt.

PS: Jag och min arkitektvän pratar spanska. Vi är så jävla bra på att prata spanska det känns så bra även om vi inte är så bra som vi var förr i världen så förstår vi varandra utan några som helst problem i alla fall med bara några problem men det är ju inte särskilt konstigt egentligen och vi har faktiskt pratat i flera dagar faktiskt så har vi det.

Avatar och småprat

2009-12-28T22:53:00.002+01:00

Vi har alltså varit och sett Avatar. Jag och mor och far och en hemlig person till som absolut inte ska omnämnas i min blogg. Jag och den hemliga personen smålekte i baksätet och skrattade. mest åt mig då. Men det var åtminstone både jag och den hemliga som skrattade.

Det var trevligt på vägen in, trevligt i popcornkön. Lite otrevligt ett tag när pappa var tvungen att hålla mina popcorn. Trevligt under trailerserna och trevligt under filmen. Fast då pratade vi inte med varandra, men det kan ju vara skönt det med.
På vägen hem blev vi stoppade av främmande män. De påstod att det var en olycka längre fram och att vi var tvungna att stå still mitt på vägen och sen köra på fel sida. Sen tog de bort olycksskylten och åkte kana på vägen. Fötterna skrapade bort snön och skyltade med den spegelblanka isen, under snön men ovanpå 70vägen. Trots männens suspekta agerande visade det sig att olyckan de pratade om var reell.

Avatar var den bästa filmen i mitt liv.
Okej. Kanske inte i mitt liv. Men bästa filmen sen... långt innan Sagan om Ringen. Jag räknar inte Sagan om Ringen, eftersom den var baserad på en storbok som redan var älskad av alla. Klart man skulle få enorma summor och enorm publik till en sån film.
Avatar däremot, den är gjord från scratch.

Det här är min personliga favorit. De fånga flygödlor och åker runt på. Dels för att jaga. Dels för att döda helekoptrar. Dels för att det är så jävla gött att glida runt på en ödla uppe i luften. De kopplar ihop ett par sensorer som går in i deras hjärna, med djurets sensorer, och de blir ett. På riktigt.

ser ni naturen? Det här är inte ens hälften så vackert som det var på bion.

Julen har varit bra. Nu är allt slut. Sista godisbiten försvann ner i min mage idag. Nu är det praktiskt taget 2010. Vad finns det mer att säga? Tiden har stått lite stilla.

Jag läser svår filosofi om hur man skulle kunna bygga en hjärna av kineser. MEN! Den hade fortfarande inte kunnat känna smärta. Slutsats: Allt som tekniskt är likadant som min hjärna, kan inte ha samma mentala tillstånd som jag. Läs allt allt ALLT i artikeln här!!!!

Jag börjar bli sugen på att kolla upp lite Indiengrejs. Det är ju trots allt jäääättelite tid kvar tills jag är där.

Ja. Snart kanske det kommer ett inlägg som inte är så introvert och dagboksliknande. Nåt som faktiskt handlar om världen därute. Kanske kommer jag en dag med ett inlägg im sevärdheter i Indien.

Nu ska jag titta på Scrubsrepriser (vaktmästaren har precis gjort sitt första kompisband med Elliott) medan mamma gör klart mina fårullstofflor. Hon gör dem faktiskt själv. Alldeles ensam, inte ens ett mönster. Till och med lädersulan har hon klippt ut själv. Nu hackar hon dit lite blommor på framsidan för att de är till mig och blommor är vackert och så är även jag.

Apatiskt småstressad

2009-12-26T18:49:00.003+01:00

Julklapparna är så fina. Så precis. Spikmatta och Brian Froudböcker och Spung (fast det är omöjligt!) och Riket på dvd och en ultrasupermixer och underbara knäraggsockar, alldeles hemgjorda, och superkoola örähängen Yeah.

En riktig bloggare hade antagligen lagt upp bilder. Jag ska jag ska. Men inte nu. Nu vill jag gnälla lite. Inte på¨julen. Den har varit underbar. Och om den känslan kunde hålla i sig skulle allt kännas underbart nu med.
Men jag läser filosofi.

En 35 sidor lång artikel (PÅ ENGELSKA! FACKSPRÅK!) om funktionalismen kontra behaviorismen. 4,5 högskolepoäng och jag måste antagligen ställa mig in på att engagera mig sju gånger mer än jag hade tänkt mig. För 4,5 poäng. Eller skita i detta och inte bli godkänd på filosofikursen.

Och en gammal Spanienvän kommer upp över nyår. Fyra dagar. Vi har mejlat fyra mejl på fem år. Ni förstår.
Egentligen vill jag bara:

vara ifred med min spikmatta.

Att mobilen piper ofta av alla kärlek som ramlar genom den.

Ha en vecka kvar hemma med familjen och inte ha några läskiga planer inför nyår.

Jag kan vara ifred med min spikmatta. Men det är skolk. Allt känns som skolk. Det enda som borde göras är filosofin. För snart är det försent för Lisa kommer och sen är det försent och sen får jag IG i filosofi och Motivation och Viljestyrka och Bra-het och Människa i förlängningen i Livet. Och ni vet hur de går då.
Självmord inför publik efter att läst en bok på hebreiska och diskuterat den som om man förstått dess mening rakt igenom, fastän man inte förstått ett ord. Eller kanske ett ord. Men vad kan man göra.

Jag skulle vilja glida runt och se en film jag tycker om. Men det går liksom inte för då kommer jag få IG i Livet.. Jag skulle kunna tänka mig att gå en promenad. Men det vore skolk och skolk skulle bli stress för att jag inom en snar framtid måste diskutera en hebreisk bok som om jag förstod den.

NEDAN: Allmän observation och sanning:

När mobiler ligger bredvid en person som vill att de ska pipa är det som att ha en klump svart tystnad bredvid sig som absorberar allt i hela rummet och så småningom personens själ. Eller det som vi referar till som själ. Alltså personens hjärna.

Guide till Nylyckan

2009-12-21T22:40:00.014+01:00

Jag får en hel del mejl angående min blogg, och många av dessa bönar och ber om en fotoguide till min barndomshem Nylyckan. Jag har upprepade gånger sagt att det är inte det jag vill ha på min blogg, min blogg ska vara annat än öppet privat. Men eftersom det är jul så tänkte jag ge alla er läsare den här lilla gåvan.

Så, från mig till alla er. En liten guide om Nylyckan och dess miljöer.

Min barndoms klätterträd. Förr var grenarnas bark var blankputsade av alla fötter ben och armar som klängt sig fast.

Taget från grusvägen utanför huset. Bakom alla träden däruppe ligger vår skola, ettan till sexan.

Tanya och jag på skogspromenad upp till tjärnen.

Vardagsrummet, husets kärna och familjens högkvarter.

En tavla som jag gillar.

Mammas nya pyssel. Hacka nålar i ull tills det blir figurer.

En liten kinesisk fiskargubbe i vår bokhylla.

I köket, utsikt mot hallen. Klockan i dörröppningen är julmojs. Den har hängt med sen mammas barndom och spelat fortfarande Stilla natt plingplong.

Köksbord, lite belamrat med mina grejer som vanligt efter att jag just landat.

Matlagningshörnan

Grejer ovanpå ett skåp i köket. Ett fint gammalt skåp med porslinslådor som jag av någon anedning bara fotade delar av, ingen helhet.
Det fina med det här skåpet är att det inte är svenskttillverkat, men någon har med sin knaggliga svenska försökt skriva "polersaker". Vi har dock inte polersaker i skåpet.

Tadaa! Familjen Greens berömda tomteparad!

Och den här har jag gjort helt själv!! Kan ni tänka er! Under julpysslet i tvåan. Han har tappat skägget de sista åren bara...

Julkalendern som mormor broderat alldeles själv, en till mig och en till Johan. Älskade vackraste mormor.

Tyvärr blir det inga kort på övervåningen. Och inga kort på hallen. Men de finns, de gör det. Även badrum, skoställ OCH källare! Men dessa lämnar jag åt fantasin. Det kändes roligare att ta på saker som känns utmärkande och betydelsefulla.

Snöfall är snöfall är hemmamys

2009-12-21T12:59:00.004+01:00

Utsikt genom mitt Malmököksfönster
Utsikt genom Hällingsjös vardagsrumsfönster idag. I det lilla trädet på altanen virvlar småfåglarna omkring hela dagen.

****

Familjen sitter i vardagsrummet med radion i bakgrunden, kaffe i kopparna. Elden har brunnit hela morgonen men nu har den lagt sig. Pappa klappar på katten och fnissar fastän han i vanliga fall låtsas att han inte tycker om katterna. Det snöar. Bara vräker ner. Jag tänkte fortsätta på den där romanen men det spattar runt massa hemmamys i kroppen så det går inte att redigera ord. Jag har precis sprungit runt huset i morgonrock och pappas gummistövlar och avfyrat kameran med olika inställningar mot olika saker. Som hus. Och klätterträdet och snön och ängarna och snön. Jag kan knappt spontanspotta ord på bloggen, det pirrar i handlederna och egentligen vill jag ut och åka pulka, kasta snö på Tanya, fotografera, åka skidor, garnera pepparkakor och sitta kvar här och bara sitta.

Jag älskar att klockan är ett och vi fortfarande inte har gjort någonting idag. Nu ska vi göra glasyr och garnera våra personliga pepparkakor. Fotosessionen kommer upp ikväll. Om inte något annat händer.

Roman och kortrapport

2009-12-20T22:11:00.005+01:00

Just i denna stund sitter jag och skriver på min roman, med min nya vetevärmare om halsen (julklapp nr 1) och tuggar på hembakat knäckebröd med ost (julklapp nr 2).

Det har hänt speciella saker det sista. Bland annat en minijulafton med Elof och Pärlan som slutade i spontan glöggspetsning, snökrig och kärlek i ett Malmökollektiv. Men det känner jag inte för att skriva om. Så jag lägger upp ett nytt romanutdrag. Vore superfint med någon kommentar, bara någonting, så jag känner mig lite pushad.

Här kommer det. Mormorsbesöket!

"Mormor har en egen trudelutt på ringklockan. Kort kort lång kort. Hon slår armarna om mig, vi gungar och hennes örhängen pinglar. Men hon lyfter inte upp mig. Kanske hon slutade med det när jag slutade säga puss puss i telefon.
– My, min lilla sockerbit, tar du med dej en av mina väskor in i köket.
Hon hänger jackan och försvinner in i köket. Jag trycker in mig i den. Först näsan sen pannan, halsen, öronen, händerna, rumpan. Gammal bok och hårspray och levergryta, hennes lukt är överallt men lite mer i vid kragen. Jag slickar på den och stryker kinden en sista gång innan jag tar hennes väskor med mig in i köket.

Mormor har båda armarna om mamma. Mamma snörvlar och stryker hårt över sina röda ögon så att de blir ännu rödare. Jag ställer mig bredvid dem och stryker mig mot deras bröst.

Mamma ställer fram bullar och hallonpaj. Mormor klappar sig på magen och blinkar mot mig.
– Ni vet, vi tjejer måste ju tänka på vad vi stoppar i oss.
Det kommer rök ur bådas kaffekoppar, mamma håller båda händerna om kaffemuggen och blundar när hon sväljer. Mamma har nakna tår på min stolkant. Ibland sträcker hon på dem och viftar med dem på min rumpa. Jag målar naglarna bebisblå. Det är svårt att inte trycka ut färgen på fingrarna och lite kladd på fingerspetsen måste det bli. När första handen är färdig skakar jag fingrarna och blåser på dem tills jag blir yr.
– Får jag se?
Mormor drar glasögonen långt ner att de klämmer ihop hennes näsborrar och håller försiktigt i min hand. Hon har en stor grön sten på en guldring som täcker fingret ända upp till där man böjer det. I Titanic har Rose en stor blå runt halsen.
– Fint gumman. Det är lite utanför här och där. Men det blir nog en riktig liten dam av dej, en dag.
Hon ser på mig som att hon har sagt nåt snällt.

Mormor ställer upp alla sina väskor och påsar på diskbänken och vi vänder stolaran mot henne. Första lådan är levergryta. Andra är köttbullar. Sen kommer en påse klementiner, tidningen till mamma och en Kalle Anka pocket som hon lägger framför mig.
– Varsågod Myran. Sen har vi den här. Den är min jag häromdagen, visst är den underbar, vad tycker ni?
Hon drar upp en lilaglansig halsduk och virar om håret, snurrar runt och skrattar. Hon låter lite som Kattis.
– Ja, verkligen ett köp jag är nöjd med.
– Den är superfin mamma. Fantastiskt skönt att ha dej här. Väldigt bra.
Jag börjar bläddra i pocketen men ser ändå att mormor lägger en hand på mammas kind när hon har satt sig. Mamma drar ner ögonbrynen och ögonen ser fortfarande röda ut.

– Gå nu och ta en lång dusch, min flicka. Se till att komma ut hel och ren i hyfsade kläder. Så får jag och My lite tid själva också.
Mamma nickar och försvinner. Mormor prasslar med påsar och nynnar. Snart kommer hon fråga hur jag mår och jag kommer svara att jag mår bra.
– Hur mår du då My?
– Jag mår bra hur mår du?
– Ont i ryggen och fötterna, men annars så. Tanten börjar bli sliten vet du.
Hon tar upp tanttidningar och lägger på bordet och till sist en grön flaska med rödvin.
– Mammas speciella önskemål.
Jag snurrar på den och det känns förbjudet. I hörnet av diskbänken är alla de gröna tomflaskorna borta. Allt annat ligger kvar, alla tidningarna, äppleskrotten och en gammal syltburk med torr sylt på botten.
Ur botten av väskan plockar hon upp ett kassettband. Fodralet är sprucket och det gör framsidan ännu finare. Mormor trycker ner bandet och playknappen i samma sekund och soldamm virvlar upp i ett moln. Precis på rätt ställe sträcker både jag och mormor armarna mot taket och skriker Fångad av en Stormvind."

Snart kommer änglarna att landa

2009-12-16T18:58:00.002+01:00

Glöm djävulskap och stingslighet
Glöm allt jag gjort av elakhet
jag älskar dej så innerligt
för du och jag har sett en del
och känner till varandras fel

Törs jag säga att vi har varandra
Törs du lägga kinden i min hand

Ulf Lundell.

Jag längtar tills jag är fyrtiofem och har ett hus och familj och vet vart mitt liv har fört mig. Nu står jag mest och väntar på att bli bortförd. Och det vet ju alla att det inte blir nåra barn gjorda på det viset.

"Man väntar på att livet ska börja för att upptäck att det redan har varit".

Är det inte en av de mest sönderslitna klichésanningarna i vår tid?

Men jag längtar verkligen. Längtar efter att inte längta. Inte längta hit och inte längta dit och inte längta efter någon. När jag känner mig tom och kramig och halv är det bara att gå in vardagsrummet och laga sig.
Det blir jul och man är hemma utan att behöva åka hem. Utan att behöva fundera på, om man åker hem över jul, vart åker man då när man köper sin returbiljett?
Det blir sommar och man inte behöver fundera på om man ska flyga till nåt nytt tillhåll när hösten kommer. Man har knipit klorna om den rätta grenen och lagt de finaste pinnarna man kunde hitta till rätta, i precis i det trädet där man vill sitta. Tapetserat om en nyans ljusare och unnat sig en fondvägg, fastän det inte var nödvändigt utan bara pricken över i, men ändå värt. I tapetaffären väjer man en halv tapet var.

SÅ SOM DET ÄR NU

Snart åker jag hem över jul. Firar jul med de som kan fira jul, som inte tycker något jag gör är konstigt. Kliver in i min roll som är min egen och kör julspelet utan manus, bara kör och gör det så jävla bra och mina medspelare är lika grymma som alltid.
Men någon litet hörn av mig kommer hela tiden vara påväg tillbaka och längta och vilja säga små roliga saker till honom som inte är någon idé att säga nu när han inte är där.

Och när jag varit hemma över jul åker jag tillbaka. Men vart åker jag då?

2009-12-15T20:46:00.008+01:00

Brian Frouds konstverkDetta är min veranda som jag ska författa mina berömda framtida böcker

Lite cheesy, men det är ju fint

Teatermuéets fina små dockskåpsfönster

Jag

Älskar den här. Älskar att skisstrecken är kvar.

Såhär ser det ut utanför mitt fönster

En liten kanin som dinglade förbi i förmiddags
Såhär hade jag velat ha det varje dag, hela dagarna, varje liv.

Sitter och googlar bilder och marathonlyssnar på SR:s julkalender. Den handlar om tomtar och rimmande häxor och älvor som dansar i ring och kan ingenting, och om bergakungen som fyller år och krymper varje år och pratar bebisspråk.

"Ingen panik! Ingen panik. Spela lite såntdäjj, ingen-panik-musik."

"Är det nån som hajj en idé om hujj vi ska jjädda skogen? Snälla, snälla snälla?"

"Det här är en JÄTTEsvåjj situation att vajja JÄTTEledsen övejj".
- Bergakungen.

Hihi. Radiokalendern håller måttet. Inte tevekalendern. Radiokalendern rekomenderas. Inte tevekalendern. Även om den är bättre än andra år...

Man får ju inte kopiera folks texter.

2009-12-15T12:45:00.005+01:00

Man får ju inte det.

Så jag gör så här istället: BODILS NYA FANTASTISKA INLÄGG

Kort, klipskt och skojigt om Polanski. Tar 34 sekunder att läsa. Lätt värt.

Copyad bild från lopprans blogg.

Nu ska jag skriva tenta. Jag är inte redo för det här. Egentligen är jag inte ens redo för måndag. Och det var igår.

Och allting rasade

2009-12-14T20:48:00.004+01:00

Kommer inte längre ihåg varför. Allt bara försvann framför mig.
Jag tänker att man har skyltar framför sig som talar om hur långt man har kvar till det man vill till. Hur långt det är kvar tills man har klarat det ena och det andra, får göra det bästa som finns, tills man får träffa någon, tills man kan stupa i säng.
Men så försvann de där skyltarna.

För bara några veckorsedan kändes saker ganska meningsfullt. Att sitta och fundera över meningsbyggnader, subjekt och synonymer för "gå"i min lilla bok kändes meningsfullt. Det fanns en anledning till att plugga inför tentan, försöka hänga med i svängarna. En meningn med att handla, med att ta en promenad.

Men så försvann allt det där. Och det var så mycket skönare att sova och somna om, titta i taket, blunda, slumra. Se en film. Somna.

Att sitta och pilla med ord i en bok som aldrig kommer komma ut- why? För att det är kul. Jaha. Är det kul då? Är det verkligen något som är så roligt, eller vill du bara tycka det?

Och filosofin, allvarligt. Varför är tentan så viktig, om det känns bättre att dumsurfa och tugga tuggummi så varför ska man inte göra det? Ska man inte göra det man vill göra med sin tid? Var finns meningen med att ta sig i kragen och komma in i Carl Poppers logiska positivism? Det är ju ändå ingen som tror på den idag!

Och så fort jag tappar fotfästet minsta lilla ballar mina matvanor ur. Och fastän jag är vuxen och insiktsfull är det fortfarande det som slår hårdast.
Matvanorna bara glider iväg in i vinternatten och jag försöker hitta en motivering till att inte böja in huvudet under chokladfontänen varje gån jag går förbi.

Varje år det närmar sig jul och sommar börjar mina batterier ta slut. Det finns två förklaringar.

1:Det är precis så långa perioder av vardag och skärpthet jag klarar, ca fyra månader i stöpet, innan något måste förändras. Miljö eller sysselsättning eller fokus eller intressen. Det är en praktisk slump att det just då, varje år, händer saker. Sommarlov eller sommarjobb eller båda. Hem till föräldrarna eller mot platser med nya horisonter, eller plater utan horisonter. Laddaladdaladda inför nya halvårsspurten.

2: Det har blivit en konstruktion. Jag har lärt mig sedan sex års ålder att juni och december är slutet. Hela mitt liv har hittills delats in efter terminer. De har en början, de har ett slut. Batterierna räcker så länge de måste räcka.

Några dagar var jag nere på botten av ån. Och ovanför strömmade allt förbi mig. Det där som jag borde hängt med på, som jag borde tycka är meningsfullt. Innan jag kravlat mig på fötter och kunde stå rak utan att luta mig mot någon trädstam, så var dagen slut.

Sen blev det bättre. Lite roligare, lite mysigare. Inte vettigare, inte piggare. Men mer skratt och mer småprat och mer sällskap framför filmerna.
Och så har min vecka och helg varit. Tänderna har ofta inte blivit borstade förrän framåt fyra på dagen, matvanorna har fortfarande inte kommit tillbaka.

Jag vet att jag är lite fånig som fortfarande bryr mig så himla mycket om det där. Det är inte bara min kropp som mår bättre av nyttgheter, utan det är en nyckel till min hjärna, mitt humör, min självkänsla.
Någon gång sunkar jag till det med för mycket godis, för mycket bullar, bröd, minidonuts, pepparkakor och mögelost. Sen är det kört. Sen är jag nersunkad, tung in i själen. Obs! Cirkelvarning!Jag känner sig inte hel och fräsch igen förrän matvanorna är på plats, och matvanorna kommer inte på plats förrän man är hel och fräsch igen. Obs slut cirkelvarning!

SAKER JAG VILL GÖRA:
(grönt: Har gjort. Rött: finns inte en chans att orka med)

Läsa i min bok lite grann varje dag.
Redigera lite text varje eller varannan dag.
Ta långa promenader, se hur allt dåligt inuti mig flyger genom mig, ut ur mig, bort från mig.
Göra tai chi, så att den där serien vi lärt oss sitter ordentligt.
Börja läsa mina nya Bodil-böcker.
Redigera och skicka in text till ordkonst-tidningen i Lund.
Laga fantastiskt billig nyttig mat som man blir mätt lycklig och smal av.
Läsa på om Indien (vi ska ju snart dit! Jösses, knappt en månad kvar!)
Tvätta mina kläder

Men helgen har varit fin. Och dekandent. Sådär så det är svårt att komma ihåg att stunden man befinner sig i har ett datum och ett klockslag. Att tro att efter den här stunden. Efter alla dessa andetag i rad, då kommer ingenting, någonsin, att inträffa eller spela roll eller bli påverkat igen.

Någonting jag tänkt skriva men inte har skrivit:
Det var en helt vanlig lundadag. Jag satt på tåget, läste, stirrade fönster, visade biljett, läste, stirrade fönster. En tant sitter framför mig och gör nåt liknande men med lite mer stirrande av fönster.
- Vill du ha en halv klementin? Jag ska av nästa förstår du.
Och hon sträcker glatt över sin halva klementin till mig.
- Ja jo oj tack så mycket men gud vad goda dom är nu minsann.
Och den var god. Och jag var lite hungrig. Och det var snällt av henne och egentligen behövs ingen förklaring till att ge bort en halv klementin men förklaringen hon gav håller inte för vidare granskning.
Om du nu inte hinner äta upp en minimikroyttepytteliten klementin, är det omöjligt att äta den på vägen? Vill man inte hellre äta klementinen på vägen än att ge bort halva guldklimpen till en främmande ungdom?

Jag är ett frågetecken. Men det var snällt. Och det var gott.

Nu har jag tid över. Den skulle kunna ägnas åt någon av de röda punkterna här ovan. Men det kommer antagligen inte bli så.

Chokladhav

2009-12-06T00:07:00.010+01:00

Jösses ja.

Med kokboken i högsta hugg inne på coopextra, räknade dubbla tryffelrecept på fingrarna, valde mellan blockchoklad, fin blockchoklad och bättre chocklad. Drog ner ett par kilo i kundvagnen, i förbifarten nåt kilo mandelmassa, nougat och nötter. Kondenserad mjölk och all grädda vi kunde hitta.
Damen bakom kassaapparaten fick ställa sig upp för att nå till toppen på vårt chokladkakeberg.
- Jaha, det är till att göra lite julgodis.
500spänn socker, kakao, nötter, grädde och en frukt.

Resultatet är bruna fingeravtryck på skåpsdörrar, kastruller, diskborste och glas, åtta flyttkartonger praliner, två med fudge, tre ica-kassar kola och en bokfylla med mozartkulor.

Man har det uppdämda behovet. En massa rörande, kokande, knådande, smörhyvlande, hackande, mätande och räknande som måste ut, ut ut ut ut ut! Dagarna går, tristessen tornar upp sig och man ser snart inte över kanten! Husmorsgenen! Argh!

Sen gör man det. en dag är det dags och man bara kör hårt. Handlingsrundan är värst. När det är frågan om en timme, kanske bara några minuter, innan man befinner sig badande i sockersafter och fettklafsande.
Det gäller bara att få med sig allt hem. Kokboken i högsta hugg. Hur mycket grädde skulle det vara i fudgen? Och i den vita tryffeln då? Vilken sida var den på? Men dubbla satsen sa vi. Tog du smör till både detta och citruskolan? tvåhundratjugofem per sats. Det borde räcka. Kanske lite extra, för säkerhets skull? Men du, ska vi inte rulla lite marsipan nu när vi ändå är igång? Det är ju gott.

Här är resultatet.

Visst är det snyggt att slå in kolorna i gammalt manuspapper? Knö in litteraturen i alla hörn!Fudge med sju deciliter florsocker som gjorde den spröd och vänligt sinnad.
My partner in crime och vårt byte.

Så kom Sunshine förbi, drack vin och åt lussebulle, provsmakade, bytte musik och diskade. Så ringde Fräsgård på dörren och sa Hallå i stugan, luktade på sockerluften, smuttade vin och fnittrade.

Måndagen är så långt borta.

Jennys önskelista

2009-12-02T21:19:00.004+01:00

Ja. Jag vet inte vad ni ska göra med detta. Men det är ju inte er blogg utan min. Och nu känner jag för att lägga upp min ultrasuperduperönskelista. Så då gör jag det. Istället för att skriva den för hand och hänga på väggen som på den gamla barnsliga tiden, lägger jag nu upp min önskelista på min blogg.
Men åtminstone har jag skrivit detta på ett papper som jag fick ärva tillsammans med en skrivmaskin av mormors far. Nu har jag använt dem båda i denna högtidens stund för att printa ner dessa önskningar och sen scanna in det sköra pappiret för att dela synupplevelesen med eder.

Här har ni prylarna som skulle ge mig den Totala Lyckan!

På promenand genom stan

2009-12-02T17:57:00.006+01:00

Allt går så fort, jag hinner inte vänja mig vid att vara vaken, hinner inte tänka alla tankarna jag ska ta itu med under dagen, förrän det är dags att sova igen. Och jag försöker komma ikapp, försöker vara effektiv men allt är så kort, en timme, en dag. Man bara reser sig ur sängen och sen ska man ner i den igen. Eventuellt hinner man äta något och se en film däremellan. Jösses.

Tiden är så relativ, om vi hade levt längre hade man inte tyckt att en dag betydde så mycket, det hade ju bara varit en dag. Undra om det hade varit lättare att koppla av, att slösa bort tid och spankulera på kullerstensgator, om vi levt längre. Eller kvittar det hur mycket tid vi har, kommer vi ändå glatt springa in i samma ekorrhjul? Antagligen...

FILOSOFI
Min föreläsare (han är gryyyym) pratade idag om Thomas Kuhn, och hans paradigmer. Om att vetenskapen lurar sig själv när den säger att den är objektiv, för inget är objektivt. Allt beror på vilken tid vi lever i, vad som är modernt, vilket universitet man blir utbildad till. Aristoteles teori om naturens mönster trodde världen på i några hundra år, men inte för att de var bäst, utan för att det råkade vara han som hade kontakterna, med Sokrates och Alexander den Store. Det var Aristoteles som öppnade en skola och spred sin lära. Därför blev det den man trodde på. Det kunde lika gärna varit någon annan.
Så är det nu med. Varken kemi eller fysik eller samhällsvetenskap är objektiv. Allt handlar om vilken ingång universiteten väljer, vilken ekonomi de har och vad som är modernt.
Min föreläsare drog ett exempel när saker inte passar in i paradigmerna, till exempel om vi hittar ett djur som inte verkar ha kommit till av evolutionen (har man sett några sådana?) Eller när man träffar människor som inte handlar rationellt. Detta passar inte in i den vedertagna paradigmen.

Jag antar att det finns en paradigm som säger att människan är rationell. Men jösses, vad orationell hon ter sig i mina ögon! Varje dag gräver mänskligheten sin egen grav, och varje dag dödar vi varandra, inte bara i krig, utan också närstående, som man tycker borde ingå i "flocken" man ska skydda och ta hand om. Varje dag tar människor livet av sig själva. Varje dag spelar folk bort miljoner på poker och går i konkurs.
Eller för att vara mindre dramatisk. Bara en sån sak att människor gör sånt de blir ledsna av. Inte så rationellt.

Så kommer psykologen och säger att det är en naturlig reaktion på världen vi lever i. Vi förstör jorden för att vi inte känner ett personligt ansvar och egentligen inte kan förstå att det vi gör här påverkar därborta. Jag säger att sådana förklaringar kan man alltid hitta. Ad hoc-hypoteser. Hypoteser som bara används för att rädda andra hypoteser som man tycker om. Som hypotesen att människan är en rationell varelse.

Människan. Sån liten ynklig figur. Vilken jävla kanin som helst måste vara lyckligare i genomsnitt än vad människan är.

SKOJIGA SAKER!
Jag har varit på juklappspromenad idag. Provsmakar marsipan och luskat efter julklappstips av familjen, skrivit och funderat. I Lund ramlade jag förbi den här affären, Fyndkällaren (länk till sydsvenskans artikel om secondhandbutiker)

Vilken liten skattgömma! Ner i en jordkällare, genom en liten gång och sen är man där. Allt från tändsticksaskar från 40talet till ljuskronor för tiotusen spänn. Spel, prydnadsaker till förbannelse, gubbiga bokstöd med gubbiga veteranbilar på, LPskivor, spel, tomtar och smycken och jösses Amanda.

Sen trollades jag helt magiskt till Malmös secondhand-affärer. Hittade en kjol på "Öppna hjärtat" som var så jävla fucking fantastisk! ojojoj. Silvergrå sammet med volang, i lager på lager av olika underkjolar och ditten och datten.

HÄRMED ÖNSKAR JAG MIG DEN I JULKLAPP. Om den passar. Den måste passa. Man får väl ha lite koll på min storlek. Tjukika på kjollappar eller mäta eller nåt.

Så får man göra ett snabbt move, för om en vecka springer jag dit och köper den själv.

Jösses. Nu är den här dagen också slut. Jag har ju inte hunnit börja än! Hallå! Jag är inte klar! Kan man få lite extra tid?

Mer roman

2009-11-30T18:12:00.002+01:00

Nu har jag fixat och trixat bort timmar av mitt liv. Kanske är det tanken på dessa förlorade stunder jag kommer ångra på dödsbädden. Eller kanske är detta början på något stort, en framtid som webbdesigner. Timmarna jag kommer minnas som de som utlöste mitt riktiga jag.

Ja. Skillnaden är inte så stor men ganska. Ny bredd på bloggen. Ny färg på ramen runtom. Ny bakgrund. Ny pappersfärg. Ny bild. Ny storlek på bilden. Nytt radavstånd. Ny radlängd. Ny tjocklek på vissa linjer.

Här kommer ett litet utdrag ur min roman. Anledningen till att jag valt just detta är inte att det är bäst av allt i hela boken. Ärligt talat har jag svårt att hitta något som känns bra. Det finns alltid massa fåniga formuleringar, dåliga meningsbyggnader. Framför allt massa dåliga meningsinledningar. Jag hatar när jag inleder en mening med "När." eller med "Hon", "Han", "Sen". Uschamej.

Här kommer det håll i er!

Ur "Stoppa lek", Av Jenny Green

Hon sitter tyst och skjuter ut min stol med fötterna. Det skrapar högre än vanligt mot golvet. Jag sätter mig men lutar inte ryggen mot ryggstödet. Köket är helt mörkt, hennes morgonrock ser grå ut fastän den är ljusröd. Hon lägger händerna på bordet och lutar sig mot mig.
– Pappa vill att du kommer och hälsar på honom i helgen. I huset.
Jag låter henne hålla hårt om mina händer och stryker tummen över hennes fingrar. Hon är liten på stolen, når knappt över bordskanten. Kinderna hänger, om jag skulle röra vid dem nu skulle de fastna i min handhud, precis som mormors.
– Om du vill att jag är hemma så är jag det.
Mitt underhår drar i nacken och känns som strängarna på äggskäran, kinderna är tvingas uppåt, stramar över ansiktskelettet, alla ben syns säkert tydligt igenom min hud. Jag är har förändrats nu, är från en annan värld. Inte samma som mamma mittemot med grå mormorskinder. Jag hoppas att hon säger att hon klarar sig. Att det ska bli skönt att vara ensam en helg. Att hon behöver vara ifred för att göra lite grejer på stan och städa. Men hon blinkar bara hårt med båda ögonen och drar in snor i näsan. Om man gör så kan det åka upp i hjärnan.
– Mamma, jag vill inte åka till det där äckliga huset, jag vill inte. Det blåser skitmycket och säkert finns det inte ens sängar.
– Jodå Myran. Det är mer iordninggjort nu. Och det är bara två dagar. Och om du är ledsen så kommer jag och hämtar dej. Direkt. Bara ring så kommer jag och tar med dej hem igen. Tillbaka hem.
– Men jag kommer inte tycka det är roligt. Och jag kommer längta hit hela tiden. Bara så du vet.
Hon nickar och blir rakare i ryggen.
Jag sitter helt stilla och blundar som när man ber till Gud, letar efter den nya My och allt som är nytt med henne. Hårknuten kliar och sticker men jag låter den vara och pillar nästan inte alls.

Ombyggnad pågår

2009-11-28T18:04:00.002+01:00

Jag håller på att trixa och dona. Kanske kommer det se ut lite mer såhär nu. Kanske inte. Kanske kommer jag lyckas ändra bakgrund, kanske inte.

Lite jobbigt långa rader nu, förstår jag. Ja. Vi får se vad framtiden har i sitt sköte.

Under tiden hänvisas fotgängare till motsatta trotoaren.

Vet inte vad jag menade med det. Men det kändes rätt

Fredagkväll och bilder

2009-11-28T01:22:00.003+01:00

Det här är från den vackraste bloggen jag vet. Mias värld

Jag önskar mig en bok av Beatrix Potter i julklapp. En eller flera. Hon gav ut dem i ett litet format och det är nog så jag vill ha mina Potterböcker. Fast det finns samlingsvolymer som är fina också. Jag och Catrin såg just filmen om hennes författarliv. Vackert värre.

Nu tar de kyrkorna ifrån oss också

2009-11-26T12:11:00.006+01:00

Bomber och granater!

Caroli city, köpcentret, har köpt Caroli kyrka. De talar inte om exakt vad de ska göra med den, men man fattar ju. Ett KÖPCENTER har köpt upp en KYRKA.

Kyrkan är en plats där man gå innanför dörren och nästan oundvikligen slås av en känsla av tidsstillestånd. Ett ställe dit samhällets stress och press på våra plånböcker, våra midjor och våra inte så perfekta ansikten inte förföljer oss och där musik inte handlar om vad nöjesguiden säger.

Men ta det ifrån oss bara, gör det. Ta allting som ger lite avstånd från kapitalismen och infektera de få kvarvarande friska hörnen med konsumera-mera-viruset.

När det enda som spelar roll, vart vi än styr våra steg i staden, är plånboken och prylar och tyget på våra kroppar, kommer ingen minnas att det egentligen bara är en fånig lek. Att vi bara låtsas att mode och hudkrämer är viktigt, att vi egentligen vet bättre.

Då kryper vi som myror på kapitalismens stora händer och ingen vet om att det någonsin funnits något annat värde.

Några funderingar kring jul

2009-11-25T17:17:00.004+01:00

Jul.
Jul. Den absolut mysigaste tiden på året. Jag får ett stort behov av att krypa ner under filtar och se på feelgoodfilmer. Av att doppa hembakta lussekatter i glögg, bjuda hem vännerna till ett kök täckt i starinljusglitter och gammal herdelig julmusik som skriker tradition samtidigt som den inte är sönderspelad (vilket alltså bara kan vara O helga natt med... Loa Falkman?) Bjuda på hemlagad fudge som är lika perfekt som köpefudgen.
Jag vill ta lugna stadsturer och bli uppfylld, stå under träd med stora glittrande silverkulor, äta brända mandlar och ramla på den ena underbara julklappen efter den andra.
Jag vill vara hemma med familjen halva december. Göra fem satser knäck, två lådor marsipan, tio garntomtar och sitta samlad och landad vid min härd och föra de goda samtalen. Sen vill jag springa runt med familje sätta upp tomtar och litter och ljusstakar vi inte vet var vi ska ha. Jag vill att vi ska skimra i rött (verkligen. Jag tänker mig alltid att allt skimrar i rött när jag tänker på jul) och bara gå runt och stryka varandra på kinden.
Och innan det, eller efter, eller emellanåt, vill jag samla alla mina lyckliga vänner till lyckliga stunder i ett lyckligt kök och vara sådär julpysslig. Göra överambitiösa julkort, skriva julklappsrim, göra mer lussekatter, mer knäck, alla ingredienserna ska bara finnas på plats, jag ska öppna skåpen och de rätta julkryddorna ska bara vara där.
Och Liseberg, ej att förglömma. Med de fantastiska träden och de små gulliga bodarna med provsmak (allt mer indraget dock, på grund av sådan som jag, som provsmakar en näve marsipan varje gång jag går förbi).
Alla jag tycker om vill jag gå arm i arm med på Liseberg, boka in i tid, annars blir det inte av, och nu ska det bli av, det skulle ju vara så fint. Hitta en helg, en dag, några timmar, som vi kan träffas och promenera i julens frid på Liseberg.

Jul. En tid för gemenskap, för att ta hand om varandra. Som Beatles brukar säga: Come together, right now, Come together right now, Come together, yeah com together yeah, come together yeah yeah YEAH!

Ju mer man planerar desto mer hinner man. Hur får vi ihop det med plugget och jobbet och middagsmaten och städningen? Kom igen, någon kväll måste vi väl kunna offra för att komma tillsammans, YEAH! Kom igen, planera myset! Någon! Annars hinns det inte med!

Kom igen, nu kommer vi ihop oss, vi får tid, nu är tiden här, nu har vi tiden, nu promenerar vi på staden och smider juklappsplaner, äter bakelser på kafé utan att bli tjocka, älskar varandra så mycket. För det gör vi ju, vi älskar ju varandra egentligen väldigt väldigt mycket. Hela tiden, egentligen.
Jul. En tid för lugn och ro. För stickande, för att steka köttbullar och lyssna på radio. Stek dem, stek några till. Och plocka iordning lite. Inte överdriv, bara lite. Kanske uppepå skåpen också. Och kylen, när torkade vi längst in i kylen sist? Ska vi inte rensa ut bohyllan också? Det är ju så skönt efteråt.

Inget är ju så stämningsfullt som att göra den hemlagade varianten på köpemat. Vörtbröd och risgrynsgröt, frukostbjudning, adventskalendern, levande ljus, morgonar i morgonrock, ta det lugnt, bara ta det lugnt nu ett litet tag! Drick en kopp glögg till, eller två. Värm till mig med, värm mer glögg, ta lite extra, gör det i glöggservisen, den anrika glöggservisen.

Jag älskar att titta på fåniga små tomtar och snökulor och baka och få alla att gosa ner sig i sig själva och tycka att de inte vill vara någon annanstans just nu.

Jul. Jul handlar inte om stress.

Jag är emot julstress.
Jag tycker inte man ska stressa, om man stressar så ska man genast sluta med det.
Om det är jobbigt att baka, så baka inte. Om maten är dyr, köp billig mat. Om du inte hinner julklappshandla tre gånger, gör inte det. Om du inte klarar av stressade småbarnsföräldrar, beställ julklappar på nätet.

Den julen jag inte vill vara med så kommer jag skita i det. Då tar jag extraplanen. Raggsockor och chokladaskar, pocketböcker, en ljuslykta, en fin burk med gott godis, ger bort en middagsbjudning eller ett biobesök eller en marsipangris, köper en tjock serietidning, mysiga morgontofflor, en fin anteckningsbok. Whatever, det är så lätt!
Egentligen är det så lätt.

Allt jag vill hinna planera in i december, är sånt jag tycker om. Ingen tvingar mig till någonting. Det kan inte vara negativt att ha så mycket som är roligt.

När smög sig stressen över saker man bara gör för trevlighetens skull på? När blev jag en av dem som har misslyckats med julen innan den har börjat? Och med alla mina pretentioner om att sänka mina pretentioner, varför sänker jag dem inte? Varför är det bättre att göra chokladpraliner ihop i december än vad det är i oktober?

Jag är emot julstress. Alla som stressar borde sluta med det, genast. Det behöver inte vara så. Svälj inte alla delar bara för att man kan svälja dem.

Nu ska jag på middagsbjudning.
(Det var en trevlig middagsbjudning. Mycket trevliga människor, känner dem mycket väl)

klänningsfrossa

2009-11-24T17:04:00.005+01:00

Haléns. Känns så mediokert, men så klickar man in sig via någon fånig länk någon fånig stans, och hittar sådana här saker.

Den turkos/svarta... Jag smälter.
Jag önskar lite grann att jag var en tuff tjej i lyxförpackning. I små boleros och högklackat och bara axlar. Att jag faktiskt hade en anledning till att köpa små glänsande klackskor (eller ganska stora hade de ju varit tvunga att vara) och klänningar som den turkosa. Att jag hade ett litet gäng som släpade med mig på realesepartyn operaföreställningar med eftermingel...

Fast den första klänningen, den är jag på riktigt. Till och med den lilla tuffa jackan hade jag känt mig hemma i. Och det är inte så illa det heller...

Självgodheten gästbloggar från sina höga hästar

2009-11-23T15:24:00.005+01:00

Jag har inga större ambitioner med att joina bloggsverige.

Jag vill bara skriva lite opretentiöst för en gångs skull
Jag vill bara läsa andras spännande bloggar och hitta mig på deras länklista.
Jag vill bara få lite koola kommentarer från folk jag tycker är koola
Jag vill bara kunna se intelligent ut i kommentarer till andras bloggar (fast jag bara är en medelmåttaråtta! Ha, vad lurade de blir!)
Jag vill bara se mitt eget foto på en äkta hemsida
Jag vill bara kunna känna att jag nästan är kompis med de författarna jag läser.
Jag vill bara bli mer uppdaterad på debatter (som jag väldigt länge har gått med ryggen vänd mot.)
Jag vill bara visa upp de fula sidorna av mig själv i tryck. (Eftersom de är i tryck blir de koola sidor istället för fula sidor. Kolla nu till exempel: "Jag brukar peta näsan på tåget och smätta iväg kråkan på snubben mittemot". Om ni sett mig göra det hade ni inte tyckt att jag var någon häftig person. Men nu skriver jag det med tryckbokstäver. Nu tycker ni att jag är ganska tuff. MAGIC!)
Jag vill bara veta att någon därute kanske läser ett inlägg eller två och faktiskt tycker det är roligt.
Jag vill bara hitta lite nyheter att blogga om, länka till dem och lura läsare till att tro att jag är en nyhetsblogg, få dem att komma hit, som getingar till honung, och sen få dem att fastna i mitt bloggklet! Fastän jag inte alls var honung! Utan leverpastej!
Jag vill bara att ett litet blygsamt förlag ska tycka det är värt att ge ut mig för att folk känner till mig genom min blogg.
Jag vill bara öka mina läsare och snart hitta folk som bloggar om min blogg
Jag vill bara lägga upp lite romanutdrag jag tycker om, så att någon någongång läser den där boken jag jobbat på!
Jag vill bara utge mig för att vara lite mer självsäker än var jag egentligen är, locka förlagsfolk att läsa min blogg och få dem att känna att jag är nästan utgiven för att jag låter så självsäker och världsvan! och förtrolla dem till att ge ut mig, utan 10 års redigeringsarbete.
Jag vill bara sitta i SVTs godmorgonsoffa (eller TV4:as, det är okej) och prata om min bok och arbetet. Sen se in i kameran och säga "Följ mig i mitt nya författarliv på min blogg!"
Sen vill jag bara att tittarna ska bli nyfikna, och tycka om min blogg och därför läsa mina böcker. Kanske kan det hela leda till ett pris, av något slag. Augustpriset kanske. Eller vad vet jag. Jag är inte den som är den.

Det ska väl sägas också, att det här är min blogg. Det är ju inte jag. JAG är ju inte sån som jag låter i min blogg. Min blogg är inte min dagbok. Jag skulle aldrig lägga ut mitt innersta jag på nätet. Nejnej. Bloggjaget är inte köttjaget. Eller är det det? Är köttjaget just såhär självgott, med hårtsmidna planer bakom en så svensson-sak som en blogg? Så kan det såklart inte vara. Eller?

Jag ville egentligen bara säga att jag tror jag hittat en ganska skön nyhetsblogg. Med många arga kommentarer och många upprörda svar på kommentarerna. Spana in pansarvagnsbilden! Snygg, jag liksom känner adrenalinet i den killens ben...

Kort konstaterande

2009-11-23T00:12:00.004+01:00

JAG ÄR SÅ JÄVLA BRAAAA!!!

Massa massa redigerat. Massa massa nya tecken, flera nya sidor. GÖTT MOS PENNYLANE!

Ja. Hoppas nu inte bara att allting blir för djupt inbäddat i beskrivningar så att man inte kan hitta Mys närvaro. Hoppas inte hon känns stor eller lillgammal för att språket kanske, aningens, har blivit lite vuxnare.

Dessa kval.

MEN ÄNDÅ! Bra jobbat fröken. Redigerat till sidan 35. Bara.... 78 sidor kvar. Yeah. Och detta tog massa massa timmar. Det känns som en lång väg att gå. Men jag har gjort det förr, då var vägen än längre, än brantare. Den här gången borde inte vara någonting. Endast en loska i havet. En storm, gigantisk, enorm, loska. Men likväl endast en loska.

Romanutdrag

2009-11-22T19:18:00.005+01:00

ROMANUTDRAG, NYREDIGERAT. Nuvarande titel:
Stoppa lek

" Göran ska bara kopiera i fem minuter och ingen säger någonting när han frågar om vi klarar oss. Dörren smäller igen bakom honom och allt börjar röra sig. Erik kommer bort till min bänk direkt. Han tittar på var jag är i matteboken och så tumbrottas vi.
Fredrik smäller i bänklocket och ritar en kille med en snopp på huvudet på tavlan. Filip skrattar och då ritar Fredrik en boll med ben och skriver Lina. Det ser inte alls ut som hon, inte egentligen.
– Men kolla här då!
Egentligen ska man inte kolla när han håller på sådär, men man gör det ändå. Långsamt ritar han på tavlan, man ser inte var han gör och Filip lutar sig för att kunna se. När Fredrik är färdigt flyttar han på sig och man ser. Man ser direkt. Man ser en streckgubbe med bröst som ligger ner, och en med snopp som ligger ovanpå. Och så ser man vilka namn han har skrivit.
– Kolla då! Är det likt? Är det? Visst är det så Mys bröst ser ut?
Alla öppnar munnarna och fyller rummet med skratt, några pekar, skrattet ökar, ingen kan sluta, blickarna bränner hål på mina bröst, de börjar blöda av brännsåren, blodet rinner ner mot magen. I verkligheten är de inte alls så stora som på teckningen, egentligen finns de knappt. De skrattar, någon får andnöd och ramlar ihop på golvet, blodet stelnar i ränder under tröjan och hela klassen ställer sig som en mur, det är inte bara klassen, andra har kommit dit nu också, trettio personer, eller sjuttio kanske, det går en människomur genom rummet som aldrig slutar skratta och bara ser på mina bröst och hur de blöder. Jag kurar ihop mig och lägger mig på bänken, trycker händerna för öronen så hårt att det susar. Erik står kvar, rör sig inte, blinkar inte ens, bara drar i tröjärmarna och knaket i sömmarna överröstar alla skrik och skratt. Han snörvlar när han går till sin plats och när Göran kommer tillbaka är Eriks snörvlande det enda som hörs. Teckningen är utsuddad men den syns fortfarande som en blekrosa skugga, streckgubbarna och snoppen och brösten och tavlan skriker ut namnen så högt att det inte går att höra vad Göran pratar om långt där framme vid katedern. Jag försöker att inte titta på teckningen, men Erik slutar inte snörvla och det går inte att glömma när han snörvlar sådär."

Ser att det är lite fel här och där, lite långa meningar, satser som skulle byta plats. Men i stort känner jag mig nöjd. Fäll en god eller ond kommentar, jag är övad i all möjlig respons! Blir bara glad över reaktioner.

Tentan gjord, tomte införskaffad och lördagsöl

2009-11-21T18:53:00.006+01:00

WuuuHHHuuw!!

Tentan är gjord. Har tagit det lugnt inför den, väntat på den effektiviserande pluggstressen. Den kom aldrig. In i det sista kändes det vettigare att fika och googla saker jag inte har råd med (typ dyra exklusiva små älvstatyer..)

Men jag gick. Jag skrev. Jag segrade.

Tror jag i alla fall. Det kändes bra.

För att ta ut vinsten i förskott skulle jag kunna göra den här segerdansen. (Fan. Hade varit snyggt med en video här i inlägget. Jag fattar inte hur man lägger upp videoklipp. Kanske något man ska lära sig.)

Efter tentan redigerade jag text och njöt av att jag faktiskt gillar min bok. Det känns som en bra grej. Gick en sväng i Lund. Till en liten hantverksbutik med handgjorde smörknivar, tomtar och några små älgar. Men mest tomtar. Överallt. Och tanten hade haft affären i 50 år och gjorde många tomtar själv, hon var söt och glad och tyckte fortfarande det var roligt att göra tomtar. Och så tyckte hon om mina dreads. Hon riktigt drog efter andan och utbrast:

"Men! Så fin i håret du är!!
Jag: "Tycker du!?"
Tant: "Jaaa!!"

Så då var jag ju tvungen att köpa en tomte. Det fanns ju små, billiga saker. Och några lite dyrare, och några jättedyra. Jag tyckte jag skulle göra en riktig insats, och köpa en fin tomte, ingen fjanttomte bara för att den var billigast.

Den här kostade alltså 78 kr. En och en halv öl, ett restaurangbesök, nästan en biobiljett. Men okej. Tanten var ju söt. Och hon har gjort honom själv.

Snart ska vi dricka lördagsöl på ett mysigt litet hak med massa massa massa talvor och brokiga tapeter och sköna stolar och avancerade ölalternativ. Göttigt värre. God kontrast till gårdagkvällen som var en hysteriskt sorglig kväll på de flesta plan. Plus att jag tänkte muntra upp mig själv med en fånigt romantisk Leonardo Dicapriofilm. Romeo and Juliet. Sjukt dålig. Skittråkig och fånig. Plus att jag sminkat mig seriösare än jag har gjort på månader och det blev mascara överallt, i hela ansiktet, upp i öronen. Det känns ännu sorgligare, när man är sådär kliché-svart överallt, på händer, knäna, öronen, örngottet, näsborrarna, tandköttet... Ja. Ni vet.

Hörde att en skrivarvän, en riktig skrivarkämpe, fått ett superfint lektörsutlåtande av Bonniers. typ "ändra det här så är det perfekt". Så ändrande han det han skulle ändra, skickar in det. Bonniers svarar: "Precis så ville vi ha det. Men vi ger ändå inte ut det. Vi har så mycket annat".

Beckett skickade in sin debutroman "Murphy" till 42 förlag innan han kom igenom. Beckett liksom. 42 förlag.
Jag kommer inte skicka in till 42 förlag. Om 30 förlag säger nej, blir det inte 12 till. Jag kommer inte tycka att det känns konstruktivt, bara desperat och sorgligt. Jag kommer tycka att det känns vettigare att skriva en annan bok.
Alakoski höll på i 10 år med Svinalängorna, gissade hur förlagen ville ha det, försökte tolka lektörsutlåtanden, ändrade, strök, skrev till, innan hon till sist blev utgiven och super-erkänd.
Jag kommer inte hålla på i 10 år med samma bok. Jag kommer hellre skriva nåt nytt, från start igen. Och om de inte vill ha den heller, skriver jag nåt annat, och staplar på hög i byrålådan.

Jag kanske inte riktigt har det rätta go-et.

Men nu ska jag redigera en stund. Det börjar bli många redigeringsanvisningar klottrat i alla marginaler och mellan raderna. Men ändå. Det känns som att det kommer bli bättre.
I mars ska jag vara färdig. Ska ska ska.

Såhär ska en bokhandel se ut!

2009-11-18T19:05:00.002+01:00

En Parisisk bokhandel, från Bodil Malmstens senaste blogginlägg.
Paris, och en sån här bokhandel.

Ta en god kopp kaffe, ät en tryffel.
Köp en bok av bokhandlaren som inte vet ditt förnamn men som vet att du älskar rött och att du har en katt.
Prata om vädret och om mobilstressen som förstör de verkliga värdena i livet.
Säg Au revoir!
Säg Á tout à l'heure!
Lyssna på soundracket från Amelie från Montremarte.
Gå på kullerstensgator.
Ät en ost.

Amy Brown-frosseri

2009-11-17T00:29:00.009+01:00

Det här är ungefär det vackraste ting jag kan tänka mig att ha i mitt hem.

Den lilla statyn, eller vad man ska säga heter "Autumn tranquility", konstnären är Amy Brown.

Hon har gjort många vackra saker, och en del lite överdrivna och konstiga saker.

Synd att den bara gjordes i 1000ex, och att om man hittar den ebay kostar den 140dollar...

Målningen nedan är också Amy Brown (alltså hon som har målat, den föreställer inte henne)

Jag gillar kombon böcker och älvor. Tyvärr är inte den lilla statyn, Escapee, lika charmerande

Också Amy Brown. Gillar ansiktsuttrycket på den där varelsen.

Petsson

2009-11-15T12:51:00.006+01:00

Jag är Petsson.
Sitter i köket och stirrar ut på regnvädret, fast jag har ingen Findus, bara massa randiga hårlöss på fönsterkarmen som suckar i takt med mig.

Hunden suckar.

Hunden är min randiga hårlus.

Det regnar och har inte blivit ljust idag, och nu är klockan ett och snart är det mörkt.

Ingen hör av sig.

Hunden ligger på golvet och är ledsen och ensam. Jag kan inte fylla all plats som mina föräldrar lämnat tom medan de är på en spännande IKEA-utflykt.
Hon suckar. Hon går. Hon hittar inget bättre och kommer tillbaka.

Det finns för lite tid för det som är roligt.
Det finns inget som är särskilt roligt

Inget av det är sant. Det känns inte ens så, inte egentligen.

Ingenting känns möjligt
och ingenting känns riktigt meningsfullt.

Lite mer mitt i prick.

Det känns inte ens riktigt meningsfullt att tänka på att vi ska till Indien om inte så lång tid.

Filosofin börjar bli greppbar. Jag borde vara väldigt glad och lättad.

Argh (utan utropstecken för det är mer ett uppgivet konstaterande än ett utrop)

Det blir såhär alldeles för ofta. Lust och motivation rinner ut genom stortån och armbågen. Ingen tanke på ingen och inget fyller på uppifrån.

Det blir så misstänkt ofta när jag är påväg från Hällingsjö till Malmö.

Jag borde skriva att glatt inlägg om 3Dfilmen jag och mamma var och såg igår.
Skriva att det var spännande och fascinerande och roligt och hisnande. Men det gör jag inte.

Ni får tänka er det glada energirika inlägget om Disneys "En julsaga"i 3D, och att jag ser fram emot Alice i Underlandet i 3D.

Det finns en anledning att gå på bio igen.

En liten bild kan jag väl åstadkomma i alla fall: Nedan skådar ni Scrooge. Som... öh, mall? har de haft vår allverktygs-aktige guldklimp JIM CARREY

OBS. Hans arm sticker ut ur bioduken.

Låtcitat

2009-11-13T20:06:00.009+01:00

Mina föräldrars hus. Min ek. Stammen vars bark var bortskavd och helt len på grenarna av alla ben och fötter som klängt sig fast och suttit, legat och stått på dem.

Sitting here, on this lonely dock

Watch the rain play on the ocean top

All the things I feel I need to say

I can’t explain in any other way

I need to bold
Need to jump in the cold water
Need to grow older with a girl like you
Finally see you are naturally

The one to make it so easy

When you show me the truth

Yeah, I’d rather be with you

Say you want the same thing too

- Jushua Radin

Sitter på broders rum och pluggar filosofi. Han gör nåt på datorn och spotifyar fram musik, en del bra på riktigt och en del som blir bra för att det har han som klickar fram dem.

Alla låtar ger myskryp i magen, alla riff blir dubbelt så bra, alla rock-klassiker blir härliga, och U2 går aldrig så rakt in som de gör när jag lyssnar på dem med honom.

Lite fånigt, men det känns bra. Att bara sitta här. Plugga. Lyssna på hans musik. Inte prata så mycket.

I just want to feel real love
Fill the home that I live in
'Cause I got too much life
Running through my veins
Going to waste
And I need to feel real love
And a life ever after
I cannot get enough
-Robbie Williams

OBS: massa massa bok redigerat! Ca hälften kvar, och sen ska redigeringen in på datorn också. Jag är nöjd. Det mesta är bra, redigeringarna handlar mest om att skriva lite mer av det jag redan har skrivit. Där det är beskrivningar ska det vara ännu mer beskriviningar. Där det är pinsamt ska det vara ännu mer pinsamt. Ännu mer av det mesta. Typ. Men det kommer aldrig bli någon Aliide Aliide. Jag har fejsat det.

Hemmamys, muminkopp och Disneyfundering

2009-11-12T22:26:00.005+01:00

Hemma i Göteborg. Brodern har återgått till dataspel, efter en liten pratstund i mammas och pappas rum. Just like old times. Egentligen ska jag sitta i hans säng och redigera text, men jag fastnade framför framgooglande av muminmuggar. Och nu är det kört.

SE och FÖRUNDRAS!

Den här koppen kostar, än så länge 1675 kr på tradera!!!!!!!!

Det är ju trots allt bara en kopp... Eller? Det är spännande att fundera på hur det är att sitta och buda 1600spänn på en kopp...

"Är det värt det? Det är ju trots allt en muminkopp. Jag har ju så många redan. Men. Milleniumkoppen! Wow. Ja. Milleniumkoppen. Då får man ju vara beredd och lägga några kronor. Och jag har inte varit på krogen på länge. Jag kan tänka att, 500 är krogpengar som jag inte spenderat. Då kostar den bara 1100... Ja. Det är ju inte lika mycket. Milleniumkoppen liksom. Den tillverkas ju inte ens längre! Hur tufft är det liksom. Ja. Nä. Nu. Nu klickar jag."

KLICK

Det göttigaste som finns är att komma hem och ha en glad hund och en glad bror som bara kastar sig över en, pappas pannkakor i micron och lyxig filmjölk till morgonen. Och mamma kom just hem med nybakat tunnbröd.

I lööv den här familjen (nu lät det som att största anledningen till att jag gör det är att det finns god mat här. Men det är inte främsta anledningen. Bara en liten... underkategori.)

Dagens prestation:

Redigerat ca 30 sidor i mitt bokmanus. Det mesta till belåtenhet. Lite väl nerstruken. Saknar djupare miljö- och känslobeskrivningar här och där. Kan vara

1: för att det faktiskt fattas

2. För att jag läser Aliide Aliide, som är späckad med syner, dofter, känslor överöveröverallt.

Ni som inte hängde med på Aliide-snacket, klicka här, och läs det blå citatet. Vet inte om jag valde det bästa citatstället, men för det goda sakens skull. Den är i vilket fall fortfarande grym.

I brist på andra bilder att lägga upp tar jag ett Disney-förr och Disney-nu exempel:

Jag förstår inte varför man föredrar datoranimationer framför tecknat. Ser man inte hur mycket mjukare och vänligare teckningen ser ut framför animationen?

Tinkerbellfilmen:
Tinkerbell föds i älvvärlden. (Som trettonåring... eh.. Jag kan inte låta bli att undra var hon var innan). Där finns olika uppgifter och hon är född till att vara en "Tinker"- en fixare. De bygger vagnar och lådor som de andra älvorna kan frakta sin magiska grejer på. Hon vill vara lika fantastisk och magisk som de andra älvorna, ha hand om årstiderna och åka till MÄNNISKOVÄRLDEN. Det får inte Tinker-älvorna göra. De ska bara bygga vagnar.
Hon gör allt hon kan för att lära sig fixa regnbågar, lära fåglar flyga, slå ut blommor och annat magiskt och underbart. Men det går inte så bra. Hon gör sönder vattendroppar och får småfåglar att packa ner sig i sina ägg igen.
Egentligen så älskar hon att bygga, hamra, skruva, uppfinna. Hon uppfinner massa käcka effektiviserande saker.

Varför den är så bra:
Det är bara tjejer i huvudrollerna, de enda killarna som är med är som små roliga bikaraktärer, och en kille som bara är en symbol för att vara nöjd med vad man har (han har ett ganska meningslöst, omagiskt jobb, och är rätt nöjd med det).
Det slutar med att hon räddar hela maskineriet och hon blir i stort sett chef över alla andra älvor. Hennes kill-medarbetare får vara hennes små hjälpredor. Ingen kärlekshistoria what so ever, det handlar om att hitta sin lycka på annat håll.

Den är såklart också väldigt flickig, med mycket blommor, mycket klänningar och älvstoft, och en drottning som påminner om en magisk dagisfröken. Men jag tror inte det egentligen är fler älvtjejer än älvkillar, bara att tjejerna är i huvudrollen.

Enda minuset ur ett genusperspektiv:
Tinkerbells klänning hade inte förlorat någonting på att vara pyttepyttelite längre. I en scen framställs som otroligt snygg (och sexig) och blir inspanad av sina killkompisar. Det är väl i sig ingen minus att vara snygg. Men det ska ju inte vara ett nödvändigt krav.. Jaja. Ni vet. Man hade fattat att hon är vacker utan att klänningen var så kort och utan att bli inspanad.

En rolig sekvens.
Tinkerbell ska bära solljus i ett blad och slänga iväg det. Hon bär det, men lyckas inte greppa det med handen för att slänga iväg det, för det är solljus. Vännerna sitter och ser på hennes enträgna försök:
Friend 1: Hmmm.. I wonder if it's heavy.
Friend 2: No. It's light.
(sekund för koppling)
Friend 1: DÖÖH!!
Haha. Så himla kul att en lite älva sitter och säger DÖÖH till sin älvvän. Underbart.

Det som kanske är dåligt är att det ger ett intryck av att det bästa man kan göra är att effektivisera arbete för hinna med mer på mindre tid. Men det är inte för att hinna med mer arbete som de ska bli effektiva, utan jag fattar det som att de får mer fritid när jobbet går fortare.

Jaja. Nog om det. Jag vet inte om det var så intressant, men jag ville säga det.

Det här är jag, om jag var en Disneyälva.

Skrivarnerven värker

2009-11-11T17:09:00.007+01:00

Träffade en god skrivarvän imorse. Vi pratade en kvart och energin kom flödande. omprioriteringar krävs.

Om jag har tid att egoblogga har jag tid att skriva om mina skolbarn och ge dem en hygglig historia. Så i fortsättningen när jag tänker blogga, ska jag skriva. (vilket innebär, för tillfället, läsa och redigera min bok)
Sen kan jag copy paste det jag redigerat in på bloggen, (eller som jag brukar tänka, "reddat", förkortning och ordvits. Reddat- räddat från Dåliga-Stycke-ödet. Väldigt skoj)

Så kan jag låtsas att någon ser mitt arbete och hejar på mig.

Alltså.
Adjö privat småpladder, på ett tag

Den här är så fantastisk. Du hittar den på bloggen Bita på läpparna. Massa fina bilder och ångest och annat. Ofta mitt i prick.

Nu är jag vaccinerad. Nu är jag en ny människa.

Kön var som ur en serietidning. Över hela lokalen ringlade vi oss. Securitasvakten skapade ordning och organisation genom att hjältemodigt säga till oss att vi skulle hjälpas åt att flytta kön så fler köare fick plats. Men det tog bara 40 min i kö, och 2 sek med sprutan.

Sjuksköterskan blåste tuggummibubblor och sen gjorde hon nåt med en nål som inte är värt att benämna som stick, det var mer nåt man trodde var ett stick men som man sen antog att det inte var ett stick, för ett stick känns mycket mer. (Tänk att någon kan sticka en nål i en utan att det riktigt märks!)

Jag väntar fortfarande på förändringen. Känseln i armen är maximal, snart börjar svininfluensan, någon sorts grön vätska som cirkulerar runt med mitt blod att förändra det som jag nu känner som livet. Armen kommer kämpa emot, det är en god arm, den kommer spänna sig och göra allt i sin makt. Men kampen är egentligen redan avgjord, och armen kommer inom några dagar

tröttna
ge upp och
ramla av.

Jag har lite huvudvärk. Kanske är det armen som släpper i sömmarna, eller så är det spänningarna efter att intensivt känna efter om armen släpper i sömmarna.

Bloggtips

2009-11-11T11:10:00.002+01:00

Rekomenderar skarpt att läsa Bodil Malmstens blogg. Det är lite som att läsa små utdrag ur hennes böcker. Små vardagshändelser som glider in i en och gosar ner sig.

De är bekvämt korta också, hennes inlägg. Det kanske är grejen. Men jag är inte så bra på det. Alldeles för förtjust i min egna inre röst. Ibland när jag är med folk, Catrin, eller Axel eller Amanda E, eller Bob Hansson eller Sanna eller Amanda Jensen eller vem som, och de ramlar in i en social svacka. Ni vet, de kanske måste prata om sina kluvna hårtoppar, eller om att det kliar på benet, eller att deras mamma är sjuk, eller att de själva är sjuka, då börjar jag prata högt med min inre röst istället. Den liksom kommer till mig och säger.

"men tjeena Jenny! Ska vi tjöta bort ett tag tillsammans nu?"

Så gör vi det. Och min inre röst har alltid intressanta och spännande ämnen att komma upp med (obs, lägg märke till det svengelska uttrycket "komma upp med" Det har smugit sig in utan att jag tänkt på det. Snart tar svengelskan över vårt samhälle och svenskan går bara att finna på runstenar och i historieböcker, mellan andra världskriget och Början till Världens Förfall.)

Men TYST NU! Du är så intressant, I know. Men du har åtagit dig 30 p filsosofi den här hösten, och du vill väl få alla de trettio söta poängen i din ägo, eller?
Se nu. Nu har det hänt igen. Tiden gått och du trodde den stod still. Smart. Vet du, tiden står aldrig still. ALDRIG! Såja. Gråt inte. Bara lev med det.

INFLUENSADÖDEN

2009-11-11T10:48:00.003+01:00

Årets höstbilder. Några av mina favoriter. Observera hur spännande och lekfull jag är i redigeringsprogrammen.

Idag ska jag vaccinera mig. Jag uppmuntrar alla andra till att göra detsamma. Vaccinen ligger där och väntar på oss, varför inte lika gärna använda dem?

Buden är många och olika om vart svininfluensan ska föra oss, men med ett vaccin i kroppen kan man sluta fundera. Då kan det antingen influensan sprida sig och situationen förvärras- med vaccinet i dig kan du småleende stanna hemma och dricka varm choklad och lösa korsord.
Eller så blir det inte mycket värre. Då kan du och ditt vaccin, och grannen utan vaccin, stanna hemma och dricka varm choklad. No worries.

Och vad gäller allt tjafs om att det var fel av Sverige att ta fram det här vaccinet och dumt att bekosta skattebetalarna för det, om det inte kommer till användning har jag bara 101 ord att säga:

Man trodde ju att det skulle bli en sjuhelsikes resa! Att alla kontor, sjukhus, polistationer, skulle stå tomma, att spädbarn skulle falla ur sina vagnar på gatan, stela av influensadöden! Då hade det inte varit så kul för någon att stå där, utan vaccin med döden och stillastående samhällskugghjul i ryggen. Om det fanns/finns risk för en stor folksjukdom som kanske skulle/kommer skörda många liv, så måste man såklart ta fram vaccin.
Lite snopet om det inte blir nåt av det, men nu ligger ju sprutorna laddade och nu kan man väl lika gärna vara på den säkra sidan.

Nu skulle jag kunna länka till massa informationssidor som är övertalande. Det gör jag inte.

Jag har massa dyr lax i kylen och imorgon åker jag till Göteborg. Mitt laxpaket kommer bara varit utyttjat till 35 kr. Fan.

Bevis på mitt och Pärlans äventyr

2009-11-09T17:59:00.005+01:00

Ja. Plugg here I come! Jag ska bara...

Skriva om att ta upp SD i debattforum.

Det hade jag velat göra nu. Men det ska jag inte.

Skriva om varför Disneys Tinkebell-film är så bra, ur en feministisk synvinkel.

Faktum är att jag är ett stort Disneyfan. Ibland skäms jag lite över det. Men oftast inte. Jag ska berätta om varför Disney är bra och varför barnfilm i allmänhet lyckas förgylla mina ostsmörgåsar, en annan gång.

Och jag ska skriva roliga skrivövningar och lägga här, en annan gång.

Nu ska jag mest lägga upp oförskämt många bilder.

En ny Bodil Malmstensbok! Yeey!! 60spänn på antikvariat sacher. Ett underbart ställe, speciellt den delen som ligger på Bulltoftavägen. Mängder med fina romaner, filosofi, religion, deckare, barnböcker (Muminböcker! Peter Pan med luckor i boksidorna!) Och en hel hylla med böcker från 1700, 1800 och tidigt 1900tal. De flesta var väldigt dyra, med snirkliga oläsliga bokstäver, som nog var handskrivna. För hade man skrivmaskin på 1700talet? Nä. Eller ja. Fast näääe?

Här kommer bevisen på min och Pärlans äventyr! (Catrin, här är hennes fantastiska blogg)

Här ser vi mitt halsbandsfynd på Den Fantastiska och Äventyrliga Loppisen! Den hade smycken, trevliga människor, julpynt, kistor, Mexikotalvlor, nallar som var hårda och gamla, barstolar, fotoalbum från 1800talet, pälsmössor och kappor... You name it. 25 spänn för en liten goding som denna. =)
Också ett loppisfynd. En liten söt menlös ljustake, som av okänd anledning känns lite judisk. Jag fick också åtta småljus till. (Den som inte ser ljusen på bilden kan vara allvarligt sjuk eller olyckligt kär, eller hungrig och i brist på framtidstro.)

Jag vill fylla min framtida lägenhet med små och stora, ganska meningslösa ljustakar i alla dess former. Den här köptes från en tant och hennes tantkompis, som också tyckte jag skulle köpa äggkoppar, för det var min stil.

Här är jag i ett annat fynd. 20 spänn för en snyggt sliten Mickey Mouse-tröja! Lätt ett ordentligt fynd. Det är ju snart samlarvärde på liknande saker. Känns härligt 90tal med en sval havsbris från SteamBoat Willie och de goda tiderna då barnfilm var tecknat och figurerna inte glänste lite metalliskt.

Nu måste jag ta mig an Austin och hans syn på hur vi ska avgöra vad som är verkligt eller inte. Det värsta är att jag egentligen inte får särskilt dåligt samvete av att inte plugga. Inte ens tanken på kommande tentan sätter någon vidare skräck i mig.

Filosofi är nog inte min grej. Lite kul tankeexpriment, men inget att faktiskt ägna sig åt... Möjligtivs praktisk filosofi, med lite moraldiskussioner, idealstater osv. Något som faktiskt har med världen att göra.

2009-11-09T12:10:00.004+01:00

Frukost framför datorn, redigera gårdagens inlägg. Läs det. Det är långt men jag är nöjd och det är fint och alldeles alldeles sant. Egentligen är det bara en a4. Tror jag.

Idag skulle jag vilja hinna med:

skola
läsa filosofi
Läsa Mare Kandre
Börja genomläsningen av min egen bok
Måla lite
Avlsuta med taichi ikväll.

Vi får väl se.

Igår var jag och Catrin på ett nytt äventyr. En fantastiskt stor loppmarknad som nog var den bästa jag någonsin varit på. De hade allt. Moraklockor, filmisar, handsnidade små lådor, kläder, böcker, julpynt, stora fina ljusstakar, tavlor från Mexico, tavlor från IKEA, små veteranbilar, gamla nallebjörnar, pälsmössor, riktigt fina kistor. Ja, oändliga möligheter!!!!

Det blir många äventyr med henne. Alla dagar som vi tillbringar ihop blir som semester. Ingenting känns bråttom och det som känns tråkigt behöver man inte göra. Känns det som.

Men så kommer man hem och går in på varsitt rum och så ramlar verkligheten in genom fönstret. Jag upptäcker att jag ligger efter i filosofin, att jag måste städa, rensa garderoben, DUSCHA. Det är så tråkigt. Det har blivit värsta stora grejen att gå in i duschen.

Nu kommer jag snart försent till skolan.

OBS! Lägg märke till den alldeles riktiga nyckeln som hänger i en riktig kedja från huset med stegen. Jag är mycket nöjd med det lilla inslaget. Mer sånt ska det bli.

För övrigt är jag inte särskilt nöjd med den här... Det är nåt med... färgerna.. spontaniteten i det hela känns inte lika genuin som i de andra... Och skärpan ser ut att ha blivit dålig när jag infogade den här. (Fast den är bra på originalet, I promise.)

Fars dag

2009-11-08T18:15:00.006+01:00

Till Pappa.

Han är fantastisk, såklart. Annars hade han aldrig fått ett inlägg i min blogg.
han kan beskrivas som fantastiskt cool, med sin egen ganska påhittade hippie/scout-stil, alla sina idéer om att man inte ska bry sig om att sträva efter förgängliga saker, och inte gå på kapitalismens kunsumera mera-slagord, samtidigt som han går runt och småfnissar i flera dagar när han skaffat sig en ny mobiltelefon. Eller en ny väska. Eller en liten minificklampa. Eller en superpraktisk fickkniv, som man aldrig vet när man kan få använding för. Kanske när björnen kommer rusande mot en i skogen, eller när man ska sprätta upp en IKEA-förpackning.

När jag var liten sa pappa i något sammanhang att han gärna skulle bli bortförd av utomjordingar, för det skulle vara så spännande. (Kanske efter att ha sett en film, det finns ju OÄNDLIGT många sevärda filmer som handlar om utomjordingar som intar jorden, för bort oss, styr oss, etc)

Jag såg ett scenario framför mig. Hur vi en kväll skulle gå ut och mata hästarna, och hitta ett rymdskepp i trädgården. Kanske på kullen vid eken. Det skulle lysa lite magiskt och en metallicfärgad varelse skulle stå där och vinka till sig pappa. Bakom honom står jag, en fantastisk liten dotter, min lika fantastiska bror.
Vi skulle sträcka oss efter honom, samtidigt som vi klamrar oss fast vi mammas ben, medan han glatt vinkar och kliver in i det där magiska ljuset och en automatisk dörr åker ner efter honom.
Allt som sen skulle vara kvar var några märken i gräsmattan, där vi skulle kunna stå och sjunga Ja må han leva på hans födelsedag.

Hur min pappa kunde stå och ärligt upprepa att han skulle välja bort oss för ett okänt liv i universum var oförståeligt och gjorde mig outsägligt ledsen.

Men det kom inga utomjordingar. Än i alla fall.

Rymlivet är precis samma som när han ibland vill köpa en stuga i norrlands skogar, eller en lägenhet på strandpromenaden i Palma, Mallorca.
Han skulle kanske gärna vilja vara just sådär fri och obunden. Ibland i alla fall.
Men när det väl kommer till kritan, så skulle han aldrig någonsin välja medelhavet, orörda skogar eller ens ett liv i rymden, hellre än att vara hemma på gården med mamma och Johan.
Hellre än att sitta på altanen och dricka folköl, titta på hästarna, gissa vem som är ute och går med hunden på åkern, räkna hur många gånger i veckan grannen klipper gräset och småskrocka lite över hur skönt det är att bara vara.

Min pappa är sjukt jobbig. Man kan hålla långa monologer om hur kul man haft i helgen, eller berätta om en bok, eller peka på något fint på gatan, allt utan att han ens blinkar, och man vet inte om han hört, eller tycker man är knäpp, eller håller med fullständigt.
Som att man sitter i en av de där ljudisolerade burarna från Söndagsöppet och han står utanför och har stängt av ljudet.

Eller när vi film, och det verkar som att den cancersjuka mamman faktiskt ska dö, eller de två älskande inte ska finna tillbaka till varandra, eller att huvudpersonen ska hoppa från ett tak, fastän han uppenbart har massa kvar att leva för. Då kan min far snurra runt i fotöljen och kräva ett svar, HUR KOMMER DET GÅ??? VEM DÖR? FÅR DE INTE VARANDRA?! och han ställer till men ett jäkla oväsen och vägrar se klart filmen om den slutar sorgligt.
Han kan, mitt i upplösningen, storma upp för trappan och mumla något om att "dumheter, onödigt och man kan ju inte....". Sen ligger han med öronen fyllda med Katie Melua och läser kinesisk filosofi resten av kvällen.

När jag började bli stor och ville gå på krogen på helgerna, vägrade han ge sitt medhåll och tyckte alltid det ver lika fånigt. För TÄNK om något händer!? Tänk på alla jävlar som gömmer sig i buskar, eller på dansgolvet med en liten drogpåse som de bara väntar på att få hälla ner i ens öl. Det är då alltid säkrare att vara hemma och dricka te, så han slipper vrida och vända sig av oro på natten.

Det är de små sakerna, ur vilka all kärlek lyser rakt igenom honom.
Hur det riktigt bubblar lycka i honom när jag är berättar hur nöjd jag är med mitt liv, när han förstår att det finns saker som verkligen verkligen gör mig lycklig. Och hur han är först med att berätta för nära och kära om sina barns prestationer.

Och när något är tungt och jobbigt för mig, så är inte han den som kastar sig på golvet av sorg och empati.
Men sättet han säger "det är så det är, det ordnar sig" utstrålar alla önskningar och förhoppningar om att jag ska veta att jag kommer ta mig igenom det här också. Om någon står längst fram med det största heja Jenny-plakatet, så är det han.

När jag var liten och gnällde över att hela helgen var tom på planering, och han svarade att jag skulle vara glad över det, att det var det mysigaste han kunde tänka sig, förstod jag mig inte alls på hans filosofi.
Men nu, när jag har planer fram tills jag är 32 och det så gott som alltid ligger smågrejer och väntar på att få tid och plats i kalendern, är jag väldigt glad över att han har tryckt på mig hur värdefullt det är att bara sitta rakt uppochner och kunna vara helt nöjd med det.
Han är anledningen till att jag förstår att det är kvalitetstid att sitta på altanen hela dagen och kanske ta en sväng med hunden. För när man dör är det inte alla presteringar man kommer ihåg, utan just dagar i solen på altanen.

Han kommer och hälsar på mig. Ska stanna två nätter och packar väskan tre dagar innan. Jag kan se honom hemma i köket, där han studsar på stället över tanken på att åka tåg och sen träffa mig och glida runt på gatorna i någon stad som jag befinner mig i, och i två hela dagar ta del av min värld.
Han kommer. Och allt är lugnt och sansat och naturligt. Vi sitter på mitt rum och läser varsin bok, lyssnar på min musik och hans musik och vår musik. Vi promenerar, hand i hand och pratar om livet, om världen och om vad som verkligen spelar roll.
Det är något, kanske tonfallet, hans sätt att gå, eller kanske att han gungar lite fram och tillbaka med vår gemensamma klump av händer, som strålar ut att han vet att det till stor del är hans förtjänst att jag går bredvid honom som en lycklig människa.

Det här skulle bli ett fantastiskt inlägg. Det skulle på några kompakta rader rymma hela min fars person och en hel rad små anekdoter man kan fnissa åt. Det skulle framgå precis hur mycket jag älskar honom, hur stolt jag är över honom och alltför gärna pratar på i all evighet om hans prioriteringar och tankar och liv.
Men att forma allt det där på några rader är väl att hoppas på för mycket. För hur han älskar oss och hur vi älskar honom, går såklart inte att få ner med ord.

Liten fråga

2009-11-07T03:15:00.003+01:00

Liten fråga. Är blogspot väldigt krångligt att kommentera på om man inte är medlem?
Har någon listat ut vad tricket är, vad man ska välja i den där bläddermenyen som dyker upp?

Just sett "PS I love you". Gör inte det. Ingen hit.

Godnatt

2009-11-06T15:07:00.004+01:00

Avslutat filosofiföreläsningen.

Koncentrationen vägrade följa med in, vi slogs och skrek men jag fick gå på föreläsning själv, helt ensam med Wittgenstein och funderingar kring hur och varför språk har en mening. Han blev outsägligt besviken över att han inte fick träffa Koncentrationen.

Jag var tvungen att förklara att det bara inte gick idag, att det inte var upp till mig att bestämma, att jag hade försökt dra in Koncentrationen genom salsdörren, visade upp rivmärken jag fått på armarna i vår kamp, och märkena som blivit på väggen där Koncentrationen satt sina upp sina fyra ben som bromsklossar när jag skulle dra in den i klassrummet. Motståndet hade inga gränser, idag var inte Koncentrationens dag. De gälla tjut som seglade upp ur dess hals ekade i Kungshuset, det hela blev ganska pinsamt.

Wittgenstein blev uppenbart sur, gjorde den där snörpiga minen och tryckte upp glasögonen på näsan som han alltid gör när han tycker folk behandlar honom som att de inte visste vem han var.

Om ni frågar mig så tycker jag minsann att Wittgenstein kan sköta sina kort lite bättre han också. Man är faktiskt två i en relation, och han bjuder inte precis in Koncentrationen att sitta ner i hans massagestol och sen äta havrekakor och dricka glögg (och det är inte bara för att glögg inte finns att köpa i affärerna än).

Nästa vecka ska vi ha fem timmar i skolan. Först föreläsning och sen textstudium. Textstudium är galna.

Man bli galen. De andra älskar att bli galna men jag kan inte riktigt hoppa på det tåget. Det känns som att tåget inte går till något ställe som förgyller mitt liv.

Efter de där fem timmarna ska vi fira. Mest ville vi fira, så vi bestämde att fira att vi inte blir utkastade från vårt anrika Kungshus. YEEEY! Fanfarljudfil!!! Inte än, i alla fall.

Jag skulle gärna berätta lite om vad vi pratade om igår. The crazyness. Hur vi fick ca 18 frågor och ägnade första timmen åt att gå igenom den första.

"Är åtskildhet en egenskap? -Det kan det väl inte vara, man måste ju vara två för att vara åtskilda, man kan inte vara det själv, oberoende av något annat. - Men viilken egenskap är egentligen oberoende av något annat? Allt är väl relativt?"

"Vad är de definierade egenskaperna för ting?"

"Färg är (såklart!) ingen egenskap- hur definierar vi färg då? vad orsakar färg?"

"Vad är skillnaden mellan sakläge och sakförhållande?"

"Vad menar Wittgenstein när han säger världen, vad är världen?"

"Var går gränsen för enkla och sammansatta entiter enligt Russel?"

"Allt som kan tänkas är logiskt, eftersom världen är logisk".

"Om vi plötsligt upptäcker ett nytt användningsområde för något, eller en ny tanke, är inget nytt med den, den har funnits där hela tiden. För alla ting innehåller alla möjliga saklägen och sakförhållanden i sig själva. "

Jag kan inte illustrera galenskapen som grep oss alla, mig lite mindre än de övriga. Egentligen krossades bänkar, träd planterades i golvet, folk grät i hörn och skrek "JAG FINNS INTE!!!" vi byggde också en prototyp av en rund fyrkant och undrade hur den kan ha mening.

Fredageftermiddag. Har övergett alla jag känner att falla ner i avgrunden som blir då jag inte är närvarande, för att istället låsa in mig på mitt rum med mina tre hänglås och göra nåt estetiskt, mystiskt. Vi får se vad det blir. Det kan bli att ta del av andras kreativitet. Som att läsa. Eller se en film.

NEDAN: En liten skiss av en favorittecknare, BRIAN FROUD (googla honom, speciellt hans goblins är outstanding) ni kommer hitta honom i min länklista som dyker upp... en av de kommande dagarna (hur många dagar ingår i de kommande dagarna? Egentligen alla som någonsin kommer komma. Men egentligen brukar man mena de ungefär de två till fem närmast kommande dagarna. En språkfilosofisk fråga. Tror jag.)

Bara bilder

2009-11-06T11:15:00.000+01:00

Sånt här tycker jag om att ägna mig åt ibland. Bara att den tiden inte dyker upp så ofta. Jag ska verkligen försöka ta mig den tiden... Det är väldigt mysigt och avkopplande.

Har försökt ta lite vettiga kort på mig själv- och misslyckats. Nu ska jag trycka i mig lite frukost.

Upproret mot studietimmen

2009-11-05T21:11:00.000+01:00

Var på bibblan och satt vid ett av de fantastiska stora fönstrena och trodde jag skulle ramla ut. Nätshoppade lite juklappar till familjen.

Och jag längtar så till jul. Mycket mer än vanligt. Blir ivrig och ser framför mig allt det där julpyntandet, hur rummen rödglittrar och jag sätter ut små tomteälvor i mammas och pappas bokhylla, hur de inte kan balansera snöbomullen under dem. Och jag längtar efter att julbaka, att titta på Kan du Vissla Johanna på julafton, efter att smaka julskinka på danföredan, rulla marsipanbollar, gå på Liseberg och titta i småhus med massa hantverkare och tralla till välkänd julmusik man har hört varje december i decennium.

Jag skulle egentligen plugga filosofi. Originaltexter. Hell. ca 2 timmar per 10 sidor. Nu hade jag 22 sidor. Ni kan göra den matten själv. kall svett trängde ur porerna när jag bläddrade igenom tätskrivna texten.
Så tänkte jag. Att näää, Pennylane. Det är ingen dag för detta. To hell (you heard me ya fakker HELL!!) with it. Så jag reste mig, släppte ut alla de där agrassionerna, stolen bakom mig välte och smällen ekade genom smygtystnaden på biblioteket. Men jag var inte nöjd med det, det räckte inte. Jag lyfte upp den, höll den högt över huvudet, hoppade upp på ett av de lackerade skrivborden och drämde med ett avgrundsvrål stolen i golvet. Träflisorna flög, barn grät och kvinnor hukade sig över de små. Mitt adrenalin pumpade.

- Idag! Är ingen! Ingen! Dag! För! Originaltexter! Jag säger! Neeeej!!!

Avgrundsvrålet var inte av denna världen. Jag är inte en vrålande människa i vanliga fall.

Ni förstår ju själva. Tystnaden. Blodet pumpade häftigt, andningen blev häftigare och till slut spracl tshirten. Jag tog sikte på en hyfsat snygg kille, pekade på honom och gav honom arga minen, så han gav mig sin tshirt. Det är en motorcykel på den.

Frustrationen hade lämnat mig och surrade i rummet. Folkmassan var stor, pressen galen. Jag klev ner från bordet, rättade till mina nya tshirt och en väg genom folkassan öppnades. De enda som var påstridiga var Aftonbladet, men jag höll handen för ansiktet så de fick varken bilder eller kommentarer.

- Den som säger ett ord till någon hittar jag! Belieeeeeve me.

Jag riktade mitt rakaste, argaste finger mot allihop, en i taget och sa "höm!". 187 stycken människor. Det tog ett tag, men gjorde sitt för att stoppa allt galet skvaller. Efter gled jag ner för trappräcket och drack kaffe.

Och nu. Nu händer det. Jag öppnar en bok. En skönlitterär, skapad för njutning. Raderna glider i mig som smör i stekpannan. Inte en rad behöver analyseras, kommas ihåg. Ett mjukt språk som vill att jag har det bekvämt och gärna känner mig lite hög.
De mest fantastiska timmarna på flera veckor. Oslagbart. Småkåtheten pirrar runt i kroppen.

Boken är alltså

MARE KANDRES Aliide Aliide:

"Vid blotta anblicken av kritorna (som för övrigt var av en ny,
dyr sort hon aldrig förut sett, och luktade så ljuvligt gott av mandel, vax,
smör, potatis och solvarmt vete att hon nästan hade lust att äta upp dem
istället) uppfylldes hon ögonblickligen av en bild som hon tydligen under den
senaste tiden, sig själv ovetandes, burit omkring på inombords. En bild som nu,
när hon insupit kritlukterna, i all sin härlighet eller ohygglighet, vilket det
nu kunde tänkas vara, rigjordes, bröt igenom och överväldigade henne totalt.
Hon kastade sig handlöst ner över bordskivan för att så snabbt
som möjligt, innan det blev försent, försöka få ner alltsammans på det ynkliga,
vita pappersark hon nu hade till sitt förfogande. (...)
Det blev öde, tyst och kallt inombords. hon frös. Rummet
upplevde hon nu som ytterligt kallt, torftigt möblerat och illa belyst. Och när
hon sen såg ner på bordet och papperet hon just fyllt fann hon, till sin stora
fasa, att det hade hänt igen!
Att kritorna hon använt-en röd och en svart- formligen smulats
sönder under ritandets gång! De hade gått av och nötts ner, och runt just hennes
plats vid bordet låg fullt med olikfärgade kritsmulor utspridda! Fingrarna
kändes alldeles varma, nästan heta, fingertopparna var glatta, det värkte i
högerarmen, ända upp till axeln, och smärtan gick i strålar ut över bröstet och
upp i huvudet."
Underbart. Denna exentriskhet över Aliide och över språket. Staden är på bristningsgränsen, allt är så fruktansvärt mycket, eller så fruktansvärt lite.
Där satt också en gubbe som pratade med en man från Irak och försökte rätta till hans svenska lite grann. Han var väldigt snäll och Irak-killen verkade så glad över att lära sig nyttiga saker. Som att volvo har en egen hemsida. Och snabbaste bilvägen till tyskland. Och att man inte säger "nej" när man ska hålla med om att det är dåligt väder.
Gubbe: -Du gör lite fel ibland. Du säger nej när du ska säga ja. Alltså. Om jag säger "Härligt väder idag" ska du säga ja. Alltså, om du vill hålla med. Inte nej. Förstår du. Felet är att du säger nej när du ska säga ja. Många gör det.

2009-11-05T00:59:00.001+01:00

Jaha. Och hur får man läsare till en sån här sak då?

Hallå! Alla ni! Läs mig! Se mig! komsikomsi. Skriv hej! skriv att ni har läst mig.

Skriv och berätta hur man gör sin rubrik lite mer fancy! Vinka!

Säg godnatt.

Godnatt

GUD, jag önskar så att det var jag som gjorde dessa bilder. Se och fascineras på http://www.flickr.com/photos/lierre/3423029757/

Allihop är en riktigt ögongodis.

The Notebook och lite funderingar

2009-11-04T23:38:00.000+01:00

Så. Har man blivit bloggare nu.

Här ska jag skriva precis det jag känner för att skriva. Antingen saker som är sanna, eller som inte är sanna. Kanske totalt jävla galna historier. Kanske ganska tråkiga saker som är vardagsgrå och lite regniga.

Nu känner jag för att skriva att jag just sett The Notebook. Har länge velat se en förutsägbar romantisk film med vackra människor i en vacker miljö och utan massa politik och moralfrågor att ta ställning till. Det enda man var tvungen att fundera lite på var vilken av killarna hon skulle ta. Och hon gjorde det vågade, galna valet och det blev jackpott och de levde lyckliga i alla sina dagar. Och så grät jag en skvätt. Sådär hysterisk snyftande gråt som går över när eftertexterna kommer.

Varför kan man inte bara ramla in i den där Fantastiska Kärleken som är så jävla rätt och som får en att skratta och svinga sig i lyktstolpar hela tiden? Det är väl inte realistiskt. Och jag är vanligtvis ganska realistisk. Men SHIT vad GÖTT det hade varit!

- Men hej! Där är ju du!
- Jamen, tjena! Det är ju du!
-Ja!! Läget? Förresten, tycker du också om prata med mörk röst och säga absurda saker när du ska vara som roligast?
-Jaaa! Du då, gillar du att köra oneliners från Scrubs och låtsas att du gör så naturligt och hoppas att andra ska tro att det faktiskt är naturligt?
- Ya know I do baby! (obs, med Turks röst)
- Kommer du höra av dig när du är glad och ledsen för att du vill att jag ska veta när du är glad och ledsen?
-Ja!
- Jag med!
- (i kör:) Låt oss leva för varandra!

egentligen vill jag nog inte ha det sådär sliskigt och vackert och puttenuttigt rågat med fantastiskhet. Fast egentligen så vill jag väl det. Som alla andra.

Hujedamig.

Min inkorg fortsätter att vara tom. Den enda som skriver till mig just nu är tradera, om förlorade aktioner på olika muminkoppar.

Jag har ett vindsfönster som det småregnar på nu. Hårda droppar som funderar innan de faller, och när de faller så kommer det ett helt gäng. "pumpumpumm.....pumpum!....pum...pumpumpum!) Det är fint. Jag förundras över hur fantastiskt mitt takfönster är.

Saker jag vill ha på bloggen:

Små anekdoter som jag ser på promenader
Funderingar kring och citat från min bok jag skriver och som snart borde vara färdig

Alla mina framtidsnojor

Frustration över tjafs och bråk och diskussioner som alla andra har fel i och jag rätt i.

Filmer jag älskar och vill hålla monolog om

Bilder som är vackra och tuffa som jag vill ha på väggen men inte skriver ut för att jag aldrig kan välja vilka jag ska skriva ut.

Låtcitat när jag ramlar på nåt jag tycker om.

Funderingar om kärlek och hur man ska fundera kring det egentligen... (Usch. Finns tusen bloggar om det. Men men. Den här bloggen är ju främst för din skull, kära Pennylane.)

Snygga foton jag tar och redigerar och vill skryta med. Jag får faktiskt till en hel del snygga grejer när jag lägger manken till, tycker jag. Let's see vad ni säger. Sen. Imorgon kanske.

Konstiga människor som jag träffar.

Ja, jag har inte riktigt fått the hang of it än. Vill ha dit en annan bild men misslyckas. Och jag tror att inlägget kommer se lite konstigt ut när jag är färdig.

Men! Tvivla ej! Jag ska få till det! Och allt kommer bli lysande och intressant och babbligt.

Godnatt min skatt.